har man gjort A kommer B så småningom

Jag vill virka en fluga!
Och sen ska jag bli en gammal man med mustasch.
Jag tror jag börjar med det ena först, och så kanske det andra löser sig längs vägen.

liten luddig garnknarkare

Förra helgen upptäckte jag att jag måste ha dolda släktskap med en viss känd figur.
Greta Garn.


Det var syfestival och gratisbiljett och snökaos på alla rälsar, men inomhus var det luddigt och trångt och alldeles alldeles mycket roligare än jag hade kunnat tro. Mitt köpstop bröts brutalt när jag som min släkting plockade på mig garnbit efter garnbit (Efteråt rättfärdigar jag mina inköp som 25-årspresent i förskott till mig själv...). Jag är ingen lyxgarnskonsument, utan letar helst enkla ullgarner i fina färger, men mitt första inköp är också det som får mig att mysa allra mest, två härvor babyalpacka i en vacker och lugn gul färg. De ska med stor sannolikhet få bli till en jättestor vår- och höstsjal någon gång i framtiden.


Förutom alla fina garner och tyger -kunde inte motstå ett underbart randigt trikåtyg i blått (Jisses, jag har ju aldrig sytt i trikå)- var det roligaste att få gå runt och spana och få instruktioner i en massa olika tekniker. Jag fick pröva att knyppla och tyckte att det var helt oproportionerligt roligt, fick se rundkrokning och tog med mig en sådan krokningsnål hem, jag stal till mig lite demonstration av tvåändsstickning och plötsligt hade jag två vita och en solgul härva z-tvinnat garn och ett instruktionshäfte, i väskan. I en monter satt två syjunte-vänner och spann, och jag svaga människa hade plötsligt köpt både slända och ulltussar. Precis i dagens slut gick jag på en miniworkshop i tvåfärgsstickning med en färg i varje hand. Och Herregud! Det är ju jättesvårt! Hur klarar ni av det!? Men jag har en känsla av att jag redan bestämt mig för att lära mig det. Liksom tvåändsstickning och att spinna. Användbar inställning för framtida tekniska övningar: Hur svårt kan det vara..?

gråväderskofta

Koftan är klar, bara en blockning kvar. Hur man nu blockar något som sitter ihop redan och har en massa form. Jag har inte kunnat låta bli att använda koftan redan innan blockningen, och det tar jag som ett gott tecken. Äntligen fick jag en chans att använda några av de finaste knapparna i samlingen, runda tenn- eller låtsastennknappar som jag adopterat hem från loppis en gång för länge sen.
I think this is the beginning of a beautiful friendship...

hux flux

Plötsligt har jag en halv kofta, hur gick det till?


Jag har kommit fram till att mitt koft- och tröj-record är tragiskt dåligt. Jag har stickat tre-fyra stycken under hela min stickningskarriär. Hur många av dem använder jag..? Noll. Inte okej. Däremot har jag ofta och gärna skrivit om koftidéer som jag varit helt övertygad om att jag skulle genomföra. Men det har liksom stannat där. Koftor och tröjor har hela tiden framstått som något så stort. Jobbigt. Sånt som andra, duktiga och mer seriösa hantverkare ägnar sig åt, inte nybörjare eller otåliga människor som jag. Så mycket jobb, tid och garn, när det går så mycket snabbare att sticka vantar, mössor, tofflor... Och tänk om man inte ens gillar koftan sen? Men när jag höll på med min monstercitron, numera saligen upprepad och nypåbörjad, kom jag på att det är ju faktiskt inte sy mycket mer jobb med att sticka en kofta, än en stor sjal. Heureka-moment där.

Så jag gör ett nytt försök. Jag tittade ned på den oformliga massan i stickkorgen, som var en nypåbörjning av en tidigare kofta som repades upp. Nu är också nyförsöket upprepat. Och tredje generationen ullkofta hänger från stickorna. Denna gången tror jag att det kan bli succé, eller i alla fall en kofta som jag kan använda. För med en tjock ulltröja under vårjackan, kan våren intagas så mycket tidigare...

syrligt

Med en bunke ljummet såpvatten på en stol och en tv-serie på datorn gnuggade jag långsamt fram ett par vantar. Eftersom jag inte hade en aning om hur mycket de skulle krympa om jag slängde in dem i tvättmaskinen vågade jag inte göra så, utan tog det den långsamma vägen. Använda-sina-armmuskler-vägen. Men det var ganska fint det också, att se hur de sakta -från början nästan inget alls- krympte ifrån sin lösstickade sladdrighet, blev runda och täta. På bilden syns hur mycket jag krympte dem.

Mönster: Improviserade allteftersom. Jag började med, tror jag, 46 maskor. Efter ett tag gjorde jag någon sorts tumkil genom att öka 5 maskor vid tummens plats, och sedan två varv senare öka 5 till på samma ställe. När jag tyckte det var dags för tumhålet lade jag över 14m på en stickhållare, lade upp 8 nya och fortsatte så tills det var dags att ta ihop vanten. Tog ihop den på varje varv i ungefär 6 varv, och maskade sedan av genom att dra maskorna över varandra.
Garn: Diverse tvåtrådig ull, det gröna är rester från en sjal, de andra har jag köpt på secondhand. Lite sticksigt är det allt, men det kan jag leva med.
Stickor: 3½, tror jag. Jag är uppenbarligen inte så bra att ta anteckningar medan jag håller på med något projekt...


Jag är riktigt nöjd och börjar redan fundera på andra randiga vantar som behövs i min vantuppsättning! De här vantarna känns som riktiga vårvantar i all deras gladrandighet, och jag börjar längta efter grus under tygskor, fågelkvitter innanför huden och en solig vägg att odla fräknar mot...

som David sa

"-Jag vill bli amish. Det verkar så koldioxidneutralt."

den lilla svarta

Lilla mamma önskade sig ett mjukt fodral till nyköpta datorn och skickade iväg lite mått. Goda dottern satte sig vid nya symaskinen, fnissade av glädje över att maskinen inte klippte av trådarna var tredje centimeter, och upptäckte att knapphål ju var riktigt roliga att sy. Vid sanningens minut visade det sig att fodralet passade helt perfekt, och både mamma och datorn applåderade. Den lilla extrapåsen/fodralet är till hörlurar, mus, sladdar och annat jox.


Tyg: Liten stuv av mitt favorittyg (jag har en väska i samma tyg i brunt, och skulle gärna sy en hel arsenal till i olika färger) från Åhléns, denna gång i svart eftersom jag tyckte att mamma skulle ha ett lite elegant datafodral, och så fodrade jag med en fleecefilt jag hittade på rea. Knapparna är udda knappar jag stulit med mig hemifrån.

billetter billetter!

Stickamera, denna fantastiska sida, och ännu mer fantastiska Ulrika som driver den vidare och ständigt utvecklar den och gör den finurligare och finessigare, förtjänar här en liten hyllning och ett uppmärksammande. Den sidan var den enskilt största inspirationen och motivationen då jag började sticka för några år sedan, och till att jag bestämde mig för att börja blogga. Tack för det!

Då och då brukar jag vara med i någon av alla tävlingar som ordnas av Ulrika, och jag har tidigare haft glädjen att vinna ett fint garn som jag aldrig skulle köpt själv. Och nu så får jag ännu en liten vinst, en biljett till syfestivalen i Stockholm till helgen! Det ska bli så spännande och roligt att åka dit, har läst om så många andra som varit där. Det finns garn att klämma på, tekniker att imponeras av, och kanske någon liten kurs att kila in på. Kanske skymtas vi i mängden?

att bo med Malin

-"Vet du, jag har tänkt på en sak, att linser [som man äter] är som kräftor, fast tvärtom. För först är de röda, men sen blir de gula när man kokar dem. Fast kräftor är i och för sig svarta först..."

Inlägget tillägnas med kärlek e, som också bor med (nästan) tonåringar

St Valentin

uppdrag: såpa

Stora sladdervantar ska tovas täta och varma.

sextitusn

En isglassvante är snart två, och den vita citronen växer långsamt mellan stunderna i korgen. Helgen har talat om palestina, queer och så mycket mer.

Och sakta tickar bloggens räknare, säger 'välkommen', 'tack' och 'hejhej!' till alla som hittar hit. Jag ler glatt och förvånat för varje kommentar som fastnar. Två år har jag bloggat nu. Och det är fortfarande roligt.

Räknaren visar mer än sextitusen besökare nu. Det är så knasigt mycket. Men jag stickar väl vidare, skriver fjantigheter och allvar.
Och dansar vidare.

pure knitted evil

Mjaoahahahahahahahahahahahahahaha!

klockor som klämtar och så

Jo. Det kan ju vara så att människor i ens närhet vill knyta ihop sig två och två, gå nedför altargången, duschas i riskorn/sockerhjärtan/solrosfrön/såpbubblor/andra födoämnen, säga ja, festa loss till powerballader, äta på papperstallrikar, fuldansa med hela släkten och så vidare. Och som hantverkare/stickerska skulle jag vilja säga att både du och jag har ett visst ansvar under dessa festligheter. Ett ärofyllt uppdrag. Jajjamen, du vet vad jag menar. Precis. Brudklänningen. Det där som giftermål egentligen handlar om. Och då kan man ju inte tillåta bruden att ha vilken trasa som helst. Därför vill jag, i sann public service-anda, ge dig lösningen på dina bekymmer. Här kommer den, utan vidare dröjsmål, *stegrande trumvirvel*

Den stickade brudklänningen från Yves Saint Laurent! *cymbal*


Oskyldigt vit
Anständigt lång och täckande
Stilren
Tidlös
Fallisk

isglass

Mina gladrandiga vantar påminner helt klart en del om isglass.