lyckat och misslyckat

Det är en hårfin skillnad mellan det lyckade och det misslyckade. Ofta finns det inte ens någon skillnad, och vad som betraktas som det ena eller andra är obönhörligt subjektivt. Det någon kasserar drömmer en annan om att kunna skapa.

Under kursen på Capellagården misslyckades den första skröjugnen, dvs den första bränning man gör av godset innan man glaserar det, och nästan allt som var i den ugnen fick mängder av sprickor och blev heller inte riktigt bränt. Jag hade flera saker som jag bara fick slänga, men så var det två skålar som jag ville testa och se om de gick att rädda. Så de skröjades igen och sprickorna slöt sig nästan helt igen. Sen i glasyrugnen öppnade sig sprickorna igen, och jag tycker att det blev ganska fantastiskt. Och helt klart mer intressant än om de varit perfekt släta.

Två spruckna skålar och en slät större, stengods, glaserade mattsvart.

lite snyggare

Woho, jag har renoverat lite!
Det mesta ser ut som vanligt, men jag har inspirerats av Claras och Pollivers snygga bloggar och gjort fotolänkar till inläggens etiketter (att ta bort alla gamla vansinniga etiketter och lägga till ett fåtal nya var inte det snabbaste eller roligaste bloggprojekt jag gett mig in på) och sen rensat bland allt som fanns i bloggens högerspalt.

Jag är mäkta stolt över bloggens renovering. Det blev hur snyggt som helst om jag får säga det själv, och förhoppningsvis lättare för både er och mig att hitta rätt bland keramik, ull och hantverk. Och hittar ni några tekniska problem får ni jättegärna hojta till!

Det var lite roligt att fundera ut vilka etiketter jag ville ha, för jag var säker på att jag inte ville sätta etiketter på allt jag skriver. Men vad skulle få en egen etikett? Till slut blev det stickning och virkning (såklart), keramik som fått en hedersplats i mitt liv bredvid ullslöjden, och så garnspinnandet för att det är så eget. 

Andra konster som tovning, krokning, nålbindning, sömnad och allmänt pyssel får ligga under annat hantverk, och sist blev det en egen rubrik för mina få mönster. Det är lite konstigt, jag som nästan gör allt från scratch har nästan inte några egna mönster (de som finns under den fliken är inte precis det jag är mest stolt över i karriären). Men, jag vet ju vad det beror på, det är så himla mycket tråkigare att skriva ned exakta instruktioner än att ge sig in på nästa idé...

porslinskoppar

I porslinslera drejade jag också tre små kaffekoppar med tillhörande liten mjölkkanna. Själv dricker jag inte kaffe, så jag får bjuda in andra på kafferep istället.

Porslinslera, rå utsida och glaserade med transparent glasyr på insidan.

för hösten

Jag vägrar tänka på den, men på något sätt så förbereder jag mig nog för den.

Något nytt som ska värma min rygg under den årstid som kommer.

monokromt

 Under kursen testade jag att dreja i porslinslera för första gången. En annorlunda känsla, leran kändes lite seg, som gammalt tuggummi, och samtidigt skör. Jag hade inte så mycket tid för de här experimenten, men det är definitivt något jag skulle vilja hålla på mer med. Den oglaserade, brända porslinsytan är helt fantastisk.

Två små skålar/fat, porslinslera, halvdoppade i matt svart glasyr, elugn.

med och utan lock

Under kursen på Capellagården övade jag mig i att göra cylindrar med väldigt raka kanter (resultatet blev ju inte alltid så, men jag övade mig i alla fall), och testade att göra lock för första gången. Jag älskar lock. Det blir liksom lite hemligt.

Tre cylindrar, en med lock. Stengods, matt svart glasyr, elugn.

balkongdag och uppdragsavstämning

Det är äntligen sol på balkongen! Jag har stickat klart en till snabb mössa och fäst hundra trådar på gamla och nya projekt som fastnat i detta, det sista och tråkigaste stadiet i en stickning. Och plötsligt är fyra saker färdiga, bara sådär! Det betyder att jag har gjort 11 projekt av garn från stashen i år, så det betyder att det bara behövs ett till för att uppnå målet!

Projekten har hittills inte varit jättestora, bara en tröja so far, fast inkluderade å andra sidan filten av mormorsrutor som ju var stor som tre tröjor. Men jag gillar utmaningen att sticka av det man har stashat och håller just nu på att dividera med mig själv om jag ska fylla på garnlagret på favoritaffären hemslöjden i Umeå -eller om jag ska framhärda och fortsätta med projektet året ut. Det syns en ordentlig skillnad i garnkorgen redan, och jag har dessutom använt upp filt-garnet som var i en kasse på sidan av. Så det känns skönt. Kanske gör jag ett mellanting, fyller på lagret med lite basfärger (grått, mörkgrått och vitt) som jag använder mycket, men väntar med att köpa lite roligare och lyxigare garner tills jag drivit uppdraget så långt som jag vill driva det.

Imorgon bitti åker jag norrut, hem till det första och riktigaste hemma, med familj, katter, gräsmatta och den del av Sverige som alltid kommer att vara vackrast för mig; Höga kusten. Jag tar med lite stickningar och böcker, och så får vi se vad som händer under de två veckorna där. Kanske ligger jag på gräsmattan och klappar katter i två veckor, kanske drar jag ut på äventyr. De fyra färdiga projekten får fotas och bloggas när jag är tillbaka, och kanske har de utökats med det tolfte projektet då också.

Tills dess får ni stå ut med min keramik, det kommer lite tidsinställda inlägg framöver. Och så hoppas jag att ni har det riktigt gott, vart i landet eller världen ni än befinner er.

d i y

Om inte världen ger mig solsken så gör jag väl mitt eget.

ur egen skål

Det är lite extra gott och speciellt att få äta sommarens sötaste jordgubbar ur egengjord skål.

Två små drejade skålar (alldeles lagom efterrättsstorlek), glaserade i kinesisk chün-glasyr och reduktionsbrända i gasugn. Älskar dem. Det enklaste, och kanske det bästa eller med mest användningspotential, som jag tog hem från Capellagården.

lin

Utöver sommarkursen i keramik var det under de här två veckorna också kurser i möbeltapetsering, att rita och bygga en pall i trä, och textiltryck. Både pallkursen och textilkursen skulle jag så gärna vilja gå, och kanske speciellt mycket textilkursen. De färgade i indigo, ritade sina egna tygtryck och potatistryckte på lin.

Och längst ned i den ekologiska trädgården blommade linet som i en saga.

 

vedugn

En av kursens höjdpunkter var att få vara med och köra en vedugnsbränning. Det vanligaste för keramiker idag är att man bränner i elugn (och det gjorde vi också mest), men man kan också bränna med gas, ved och andra sorters ugnar.

Under morgonen och förmiddagen sattes ugnen, och sen började vi elda. Och elda och elda. Det var en magisk kväll med jordgubbar, ost, vin och eldning. Ugnen ska sakta ta sig upp till 1300 grader för att godset ska brännas och glasyren smälta. Lågorna som drar förbi sakerna för med sig aska som smälter in och bildar en egen färgskiftande glasyr på den råa eller glaserade leran, och det kan bli hur vackert som helst. Och också riskabelt, för man har långtifrån samma kontroll över en vedugn som över en elugn.

För oss blev det en flopp... Efter många många timmars eldande hade ugnen fortfarande inte kommit över 1000 grader, och läraren och assistenten valde att sätta stopp, vi fick helt enkelt ge upp. Nästa dag kunde ugnen öppnas och vi såg hur askan lagt sig på vårt gods. Det hade blivit hur snyggt som helst. Så vi får leva oss in i det, och hoppas på att framtiden kan erbjuda fler möjligheter till vedbränning. Intressant var det oavsett.

veckorna

Ni trodde väl inte att det skulle räcka med ett inlägg om den här kursen och vad jag gjorde där? Ha! Verkligen inte.

Kursen var två veckor lång (med avbrott i mitten för mig pga världens vackraste bröllop -utom förhoppningsvis mitt eget en dag) och första veckan ägnades helt åt att dreja. Dreja dreja knåda knåda. Den träningsvärken i triceps var inte att leka med kan jag säga. Men uj vad det gick framåt. Att dreja tio timmar om dagen i 4-5 dagar ger resultat som ingen kvällskurs en gång i veckan kan komma i närheten av. Det är en sån otroligt häftig känsla när saker strömmar ned från huvudet i händerna och man plötsligt, som av sig själv, förstår hur man ska göra -och saker börjar hända.

Veckan var fylld av första gånger för mig. Första gången jag lyckades knåda leran på rätt sätt, första gången jag lyckades göra en helt rund botten, första gången jag gjorde ett lock, första gången jag tog in en form så att den fick "tak", första gången jag drejade på klös, första gången jag gjorde en tekanna (herrejösses så stolt jag är över den sen), första gången jag drejade "stort" (för mig -de här bilderna ovan), vilket givetvis inträffade efter deadlinen för att få med saker i bränningen, men det gjorde inte så mycket.

Andra veckan var lugnare. Tiden gick åt till att vänta på första bränningen för att kunna glasera, och vi fördrev tiden med att övningsdreja stort, göra små lergökar och bläddra i keramikböcker i solen. Och så brände vi en vedugn. Men den kvällen får ett helt eget inlägg. Och sen började det mest spännande (blandat med en hel del besvikelse också), att få öppna ugnarna och se det färdiga resultatet med glasyr och allt...

borta / hemma

Nu är jag hemma i Uppsala, ryggsäcken tyngd av sju kilo keramik. Samtidigt var att lämna Capellagården att åka hemifrån.

Det har varit två fantastiska, roliga, lärorika och otroligt intensiva veckor på kanske Ölands vackraste plats och Sveriges vackraste skola. Gamla stenhus med klätterrosor, honungsrosorna som doftade om nätterna, den ljusa stora keramikverkstan där jag drejade och drejade fram till midnatt.

Jag har lärt mig så mycket och träffat härliga människor. Och det var med begynnande abstinensbesvär som jag satte mig på den kroniskt sena bussen in till Kalmars tågstation. Hur ska jag hitta en verkstadsplats i Uppsala? 

äventyr

Jag är på väg till Öland, till två veckors sommarkurs i keramik på Capellagården. Jag tror att det kommer bli fantastiskt.Tyvärr måste jag göra ett avbrott mitt i kursen, en blixtvisit till Umeå för en god väns bröllop. Men det är en fin anledning och jag tänker att det är gott att jag får chansen att vara med på båda. Och sommarkvällar är långa, verkstadstiden obegränsad.

Jag lämnar datorn hemma i Uppsala och övar mig i att vara där jag är och ingen annanstans. Men kameran får förstås resa med, så vi ses med bilder och ord igen i mitten av juli. Ha det fint alla, och kom ihåg att blunda och andas.