nån gång ska det ju lyckas

Så där så att man verkligen hittar ett fynd med stort F. Inte bara sådana där grejer som är lite för sunkiga för gemene man, men som jag med glädje öppnar upp min dörr för, utan en grej som bara rakt av accepteras som fynd. Idag var dagen. Nu har jag tvärhöjt förväntningarna!

Gick på loppisen i studentområdet för att leta stolar eller pallar till mitt rum och hittade två par fina trästolar, en brunlaserad och en annan fin grönlaserad. Det var 25% studentrabatt just till och med idag, så dem fick jag ta med mig hem för ödmjuka 120 pix. Men det var inte de som var fyndet. För vad skådade mitt öga när jag klev in i butiken och kastade en blick i en kartong med muggar? Högst upp i högen låg *trumvirvel och en busig fanfar* en muminmugg! En riktig, äkta från arabia, inte ens kantstött utan helt som ny. För 20 spänn! (orginalpris är typ 170:-) Lägg till detta studentrabatten och jag gick därifrån med stora leendet och mitt vackra 15-kronorsfynd. Det, mina vänner, livar upp en student.

min stad

Min värld har fått ett nytt geografiskt centrum och jag tror att det kommer bli bra. Eventuellt är det redan bra, men så snabbt vågar man ju inte utlåta sig. Med dåliga däck cyklar jag runt i pelle svanslös stad och jobbar på att inte cykla fel så in i helskotta när man har en tågtid att passa (gårdagens upplevelse), och på att känna att här hör jag hemma. Men sånt brukar gå rätt lätt, jag känner mig hemma nästan överallt. Och nyss fick jag gå en promenadstig med en fårhage. Med får i! Jag smälte lite. Och när jag fick reda på att man får gå in till dem. Klappa dem. Ja, då var jag såld före länge sen.
Hej uppsala, du och jag va?

handlar om händer

Tydligen har hela mitt stick- och virkfokus trillat fast på händer. Men det är ju rätt trevligt. Efter de grå muddarna så tog jag fram mitt lilla förråd av påbörjade alpackanystan; ett halvt grått, lite mindre än så petrolfärgat, och så lite mer än ett halvt grönt (efterskänkt från lillasyster som gav upp stickningen fort som attan). Jag gillar restgarner, och att göra något av dem -det blir liksom så opretentiöst. Nystabets huvudsyfte är ju redan uppfyllt en gång, så allt därefter är bara bonus och fritt. Och sen gillar jag, eh, randigt också. Så detta hade helt klart potential. I soffan håller därför just nu på att växa fram ett par mjukaste mjukaste randiga vantar. Blå mudd, grå- och grönrandig hand. Har inget mönster utan improviserar fram längs vägen. Sköönt. Det här kommer bli hur bra höstvantar som helst! Första vanten är klar, och det betyder (hoppas jag) att nästa vanta blir enkel och fri från upprepningar...

Något som däremot tragiskt ofta mött upprepningsdöden är mina versioner av kamillas muddar med rosor. De är så himla fina men verkar oerhört motvilliga att bli till.
Gång ett: jag kom på att jag ville ha en extra rand med bakgrundsfärg så att inte ovansidans mönster flöt ihop med undersidan -repa upp.
Gång två: jag tog bort några rader av undersidans mönster för att de skulle bli lite tajtare. De blev JÄTTEtajta -repa upp.
Gång tre: Jag stickade som vanligt, med den extra raden på var sida. Nu kändes de för stora igen -repa upp.
Gång fyra: Jag bytte till mindre stickor. Lite för små var de visst, vittnade en hård obekväm stickning om -repa upp.
Ja, det är väl som man säger -femte gången gillt..? Men under upprepningen igår fick jag en ny spännande idé av vad som skulle kunna göras av mönstret, vi ska se hur det blir denna gången...

det var en gång en idé

.. som liksom aldrig blev nåt av. Jag började och jag kämpade och jag slet för att repa upp (virkning i alpacka är döden att försöka repa upp), det hamnade i korgen för att skämmas och tillslut i frustration blandad med rensningsiver -så slängde jag det sorgliga projektet. Skam den som ger sig, men jag gav upp. Fast det gjorde inte min hjärna som fick mig att ett halvår senare ta upp samma garn, en tjockare virknål, och ge sig på samma sak igen. Och den här gången, ja, då gick det alldeles utmärkt.

Garn: Drops Alpacka, ungefär ett nystan
Virknål: Amerikansk 0:a, det har jag ingen aning om vad det blir i svenska storlekar
Mönster: en vag idé om smygmaskvirkade halvvantar med knappar på
Beskrivning: Jag lade upp 50 luftmaskor, virkade 22 varv. Började därefter göra nån sorts tumkil genom att varje varv öka 2 m på samma ställe; virka två sm i samma hål, sedan två vanliga sm och sedan öka igen. Det ser rätt skumt ut under själva processen, men blev rätt bra tillslut. När jag gjort så 12 varv kom 8 vanliga varv utan ökningar, sedan skiljde jag av tumkilen genom en "brygga" av två luftmaskor förbi 16m. Jag fortsatte på handdelen i 12 varv till innan jag var nöjd och gick tillbaka och gjorde 6 varv på tummen och avslutade med ett varv längst ned på vanten för att dölja den fula kanten som blivit där. Och sist -mais oui! två knappar per vante också! Jag trodde från projektets allra första början en gång för länge sedan att det såklart skulle vara röda knappar till dessa. Men jag hade visst fel, för det blev gräddvita istället.

Utlåtande: Jag är så himla svag för smygmaskvirkning, det är bara så fiiiint! Kan möjligtvis höra ihop med att jag generellt gillar randigt... Men det är så bra med denna sortens virkning, förutom schysst struktur så blir det väldigt tätt och varmt också. Och garnet är helt ljufligt mjukt. Overall så gillar jag dem mycket, och de kommer få följa med på allt under hösten, särskilt som jag egentligen tycker att halvvantar är de ultimata vantarna så länge vädret tillåter. Tally-ho, full pott!

huh?

va? vad sa du? vad är det där fina papperet du viftar med? har du tagit kandidatexamen? Nämen, rackarns, grattis!

slåttdalsskrevan

Ronja Rövardotter hoppade över den, i Tage Danielssons filmatisering, vi andra vandrar på botten av den. Tittar upp på lodräta väggar, ser varför den beskrivs som "ett yxhugg i berget" -eller ett helvetesgap. Slåttdalsskrevan i Skuleskolen. Jag och vännen m pysslade inte bara under hennes dagar här, utan tog på oss vandrarkängorna -aka gamla gympaskorna- och gav oss in i mystiskt vackra Skuleskogen med tanken "en av sommarens sista vackra dagar" viskandes i våra öron.

Det är drygt en timmes vandring upp till skrevan, och det är uppför. Men det är så vackert, hela vägen. Naturen blir trollskog med skägglavar och grönaste mossa, gnagda träd och bäverdamm, klapperstensfält och myrmark, fors och bäck, klipphällar, allt på de fyra branta kilometrarna upp till skrevan. Hjärtat sväller lite över utsikten, bergen, mossan, allt det som gör mig stolt och lite blödig över att få bo och vara härifrån, höga kusten. Smygpatriot där. Men kom igen -titta bara...

pyssligt

När vännen m var här ett par dagar och hälsade på brast vi båda ut i pysslighet och det skapades både pärlplattor (vi VANN ett startkit komplett med pärlor, plattor, klisterbakgrunder och pärlprogram för att göra foton till pärlplattor när vi var på Urkult! Sicken lycka.) och vi sydde tygkassar som vi tryckte på, eller egentligen är det målat med pensel och tygfärger. Sällan har det väl varit så trevligt att pyssla som under de här dagarna.

M har åkt hem med sina fina pyssel, så jag bjuder enbart på bilder av mina egna kreationer; en skön-kitchig pärlplatta och en tygkasse (av en gammal gardin i ypperligt kass-tyg) med tryck direkt kalkerat från ett underbart sifferpussel som Rino bloggade om för ett tag sedan. Tack för inspirationen, jag kommer njuta av den här kassen länge!

på kartan: muddar

stilleben

..över en syorgie för några veckor sedan.
Jag ger er; den orangea, den gula, den bruna, den gröna.

Mönster: envist provande och fixande. Till t-shirtarna ritade jag av min tidigare örngottströja med lite smärra förändringar. De ärmlösa har jag bara klippt och sytt, klippt och sytt. Alla är modell "amatör" utan några som helst finesser. Ingen passform över axlar, inga bystveck, ändå sitter de helt okej och ibland är det enklaste det bästa. Kanske kommer de förändras lite över tiden också, få fler finesser och bättre passform framöver.

Tyger: en skön blandning från diverse loppisar och second hand; det orangea tyget var ett avlångt kuddfodral jag satt kilar i sidorna på, det gula var ett stort härligt påslakan (det var dessutom nyss en midsommartunika, men tappade sina ärmar och syddes om lite), det bruna är gardintyg och det gröna en del av de två fantastiska påslakan jag håvade in på sunkloppisen. Också lite muddväv till ärmar. Muddväven är by far det dyraste på dessa kreationer -mudd är dyyyyrt! Vilket jag var lyckligt ovetandes om innan jag lallade in på en affär för att köpa det.

Omdöme om kreationerna; aj lajk.

Och så den enda livebilden. Ah, inget är som en vältagen bild.

gratis e grönt

*lyfta lådor, bära bära, lasta släp, förstå sig på och lära sig uppskatta spännband, bära, kasta, lassa* köra till återvinningen *stanna, fundera, argumentera lite om vad som sorteras som vad, fråga -är det här brännbart? och det här? och det här? och.. okej, allt är brännbart, tänkte bara att jag skulle fråga. slänga, slänga, krasch, bom, bang, hiva, stånka, neeer i containerns djuuuuuuuuuup. puff.* Och det här är ju inte så spännande. Kan man tycka.

Men på släpet precis framför oss och vårt släp låste mina ögon fast vid en gammal träkista. Hakan ned till knäna -ska, ska, de slänga, den där..!? En människas skräp, en annans skatt. Jag knallade ut, upprepade min fråga högt i deras närhet och frågade om de ville ge bort kistan istället för att slänga den. Även om den hade lite halvtaskig botten. Det ville de. *log*.
Sedan lite mer slänga, hiva, släpa. Fick syn på en glasbutelj [dameschan] (stavning okänd), men den fick jag inte ta för återvinningspersonalen. Då kom de snälla kistmänniskorna och gav mig en sån fast mindre och grönare och finare och inslagen i rutten korgflätning som luktade sjuk apa. *log ännu större*.

De hade så mycket skatter på sitt släp och jag sörjde att jag inte var fem år längre och kunde peka och -jag vill ha den, och så den, och den, och den också! Men jag åkte hem med en mintgrön träkista och gräsgrön butelj. Och vigde en timme åt att rensa ut hundra års snusk ur flaskan *kväljningsvarning*. Men sen blev den fin. Ah, gratis e najs.

Så dagens heminredningstips är som följer: positionera dig själv vid närmsta återvinningscentral, titta diskret eller ogenerat på alla inkommandes släp och fråga försynt om du kan få den där fina väskan/högerskon/uppstoppade hamstern de ändå vill slänga. Joråsatte.

sockar söta

Ett par rödgrå till vännen i försenad examenspresent, och ett par turkosa till undertecknad. Omarbetat mönster från mormor, stickor med nåt slags nummer på -kanske 3½, mindre än vad mönstret säger för att de ska bli täta och varma (och hålla lite längre). Jättemysigt garn som jag tyvärr glömt namnet på. ungdomssenilitet, ni vet.

De är bra, så där så att de inte behöver försvaras. Och bra tjocksockar kan man inte få för många av. *farmorspoäng*

på stickade fronten

eh, ja, int myche om vi säger så. Jag har gjort mig av med en del gamla projekt så att jag numera bara har två på gång. Wow och rackarns och allt det där. Eller, två och ett dåligt. De bra är Kamillas muddar i gult och vitt, och löviga sockar jag har fullaste intentioner att göra klart. Nån gång. Det inte så bra projektet är en tunika i cottolin. He blev ba int schnyggt. Fast jag gillar känslan i "tyget", blankt, mjukt. Den får nog bara ta och återfödas till något annat en annan gång. Jo.

pussycat

och katten ba, -kom å lägg dig här nu, darling, jag väntar på dig.

riset är tungt

blåbär, blåbär

my god

Det här är för snyggt för att vara på riktigt: en kalender som långsamt långsamt (en om dan, duh) fyller i dagens datum med bläck, tack vare kapilläreffekten. Jag är imponerad nånstans bortom ord.

ah, festival...

vi gör't igen nästa år.