hyllvärmare

Klämmer in ett litet inlägg till innan det är dags att packa väskan och ta ut kompassriktningen. Häromveckan gick jag förbi en loppis, och ja, eh, en hemlös burk följde med hem. Igen. Jag har nu med raska kliv klampat över gränsen för hur många plåtburkar jag rimligtvis kan ha användning för. Men, det kanske räcker med att den bara är fin i hyllan? Ja, det räcker så. Jag nappade också med mig en billig påse med vävgarn i ljusblått, mörkblått och naturvitt som skulle bli väldigt fint som sjal en dag.

på väg igen

Jag vill bara krypa in i helgen och försvinna en vecka, eller en månad. Komma ut lagom till snö, advent och jullov. Jag har längtat efter julen sedan slutet av augusti. Men egentligen är det nog inte julen jag längtar efter, utan bara efter att få vara ledig.

Har haft en rejäl dipp i motivation och arbetslust hela hösten, och vill mest krypa ihop i en liten boll under täcker och stanna där tills allt verkar bättre. Fast, det är klart, jag vet inte riktigt vad det är som ska bli bättre, i alla fall inte jobbmässigt. Kanske har det bara varit för mycket av allt och jag längtar efter att få jobba utan att tänka så mycket. Få måla en vägg, eller nåt sånt.

På tisdag är det dags för jobbresa nr 2 för hösten (egentligen ingår det inte alls så mycket resor i mitt jobb, den här hösten är ett undantag), denna gång till Porto Alegre i södra Brasilien. Jag har varit i Brasilien en gång förut, när jag skrev min kandidatexamen 2008, men då var jag i nordöstra och centrala delarna så södra Brasilien blir nytt för mig. Jag vet att jag borde se fram emot resan, tycka att det är häftigt och lyxigt att få göra sånt här via jobbet. Men just nu känns det faktiskt mest jobbigt att behöva tvätta, packa, sova på flygplan, behöva ta en massa ansvar och inte få råda sig själv. Efter förra jobbresan till Filippinerna har jag slutat tycka att det är glassigt att få resa mycket i jobbet... Jag älskar verkligen att resa, men jag vill göra det på mitt sätt. Och det får man inte när man reser i tjänsten. Då kan det vara en kamp bara att få gå på en promenad längs gatan.

Men, jag vet nånstans bakom mitt hösttrötta hemmakattsgnäll att det också kommer att bli bra. Att jag kommer att skratta massor, få nya bekanta, göra ett bra jobb och tycka om mitt jobb, komma hem med ny energi och för lite sömn. Kanske med en eller annan ny hantverksinspiration. Jag ska göra ett par tidsinställda inlägg här på bloggen, så vi ses då och då, och sen om två veckor igen.


Mormor, eller mormorsmor, och barnbarn
2008, Nordöstra Brasilien

rödrosa

De har varit klara länge, men höstseghet har gjort att det tagit tid att fota och sen blogga dem. Men de är lika krispiga som hösten och jag gillar dem skarpt.

Garn: rosa från London, rött från Sverige (kommer inte ihåg sorterna, orkar inte leta upp etiketterna)
Stickor: nr 2½
Mönster: eget

den röda tråden

Tokyo

Jag tycker inte om storstäder. Men jag älskar Tokyo. Jag vet inte varför, jag bara gör det. Det här var andra gången jag besökte staden, men den första sedan min lillasyster flyttade dit för över två år sedan. Jag fotade nästan inte alls, utan hade det bara bra.

Gick i parken i Kichijoji och tittade på de "romantiska" svanformade trampbåtarna, åt crepes med extra allt i Harajuku, viftade rökelse över mig själv, fick en spådom om framtiden (mycket otur väntar) och tittade i alla stånd vid templet Senso-ji, gick på stan och åkte väldigt mycket metro varje dag, lagade japansk pannkaka med lillasyster, bler flörtad med av en korean som bjöd på inhemsk fruktsprit som var rosa och bubblig och inte god, tittade på gatuliv, snygga stilar och fantastiskt hantverk och galna prylar. Och ja, hade det bara väldigt bra.

Kamakura

Vid kusten, en timme från Tokyo ligger Kamakura, en av Japans många före detta huvudstäder.

Det är alltid något speciellt med kust och öppet hav, var i världen man än befinner sig. Fiskebåtarna som ligger uppdragna på land, ljuset, vinden.

Stadens sevärdheter inkluderar den stora Buddhastatyn och den gamla järnvägen med sitt tåg som ansluter till metrolinjen in till huvudstaden. Både statyn och tåget finns förevigade som gelegodisar. Buddha smakade cola.


Och så fanns andra vackra tempel också, med sten som ser så levande och mjuk ut att jag nästan tror att den ska vara varm om jag rör vid den. Och mörka grottor som sluter in oss i tusenårigt mörker.

från fluff till form

På Ananda i Tokyo stod två damer/tanter/kvinnor och tovade helt fantastiska tofflor. Jag tjuvkikade på hur de gjorde och hon som hjälpte mig att mäta upp ullen visade att de använde en plastsula större än foten att tova runt, och sen klippte de upp ett hål, tog ut den, och fortsatte tova.

Jag kunde inte motstå att försöka också när jag kommit hem igen och slaktade en plastmapp, köpte tovningsull och plockade fram grönsåpan ur skåpet. Tre timmar (herregud vilken tid det tog, tur att såpa luktar gott) och tio russinfingrar senare hade jag en toffel. Ska se om det kan bli en till i helgen.

jag spinner solsken

Ananda

I småhippa och bohemiska Kichijoji i Tokyo ligger ett litet ulligt paradis vid namn Ananda. När lillasyster och jag kliver in genom trädörren så överväldigas jag av panikblandad lyckokänsla, och vet att det här besöket kommer att ta tid.
Affären domineras av en hel vägg full av alla nyanser av natur och mjukhet. Lillasyster översätter allt jag pekar på och det är får, kamel, silke, merino, skotskt och spanskt och allt möjligt annat. På golven står enorma säckar av färgblandade kardflor stora som konferensbord, och handspunna härvor visar hur de kan se ut som garn.

I rummets mitt, omgärdat av ett par spinnrockar och mot bakgrund av en stor hylla färgad merino, står ett arbetsbord där två fina tanter tillsammans med en av affärens anställda håller på att tova vansinnigt fina tofflor i en dagsworkshop. Jag pratar och fotar genom syster-tolk och en av dem skrattar när hon ser min Nikonkamera och berättar att hon jobbat på Nikon, och själv är fotograf (det är hon som är så fin på den första bilden).
Jag går runt och känner och velar och försöker välja vad jag vill köpa och bestämmer mig för att köpa lite mer av lite färre sorter för att kunna göra större projekt av dem. Tillslut blir det 3 hekto vackert skimrande beige spansk merino i topsband (som kändes mer levande än vad merino brukar göra) som lillasyster tyckte att jag skulle välja, 2 hekto gul-orange solskensull i kardflor, och 3 hekto fårigt kardflor i olika grå-beiga nyanser som var så sjukt fint i deras visningshärva. När den trevliga tjejen/kvinnan som bott i australien och pratade grymt bra engelska vägde upp mina inköp så fnissade jag nästan åt vilken absurd mängd det ser ut att vara, särskilt kardfloren som är mer än en kvadratmeter stora styck... Fast de blir väldigt kompakta när de trycks ihop i en liten påse.

I deras bokhylla stod en bok om östergötlands ullspinneri och hon berättade att de ibland gör studiebesök till det och Sverige, och att mycket inspiration kommer därifrån. Så vi inspireras helt enkelt av varandra tänker jag, som gick genom dagarna i Tokyo och bara njöt av allt det snygga, smarta, designade, vackra.

Tvärs över gatan fortsatte affären, där med tyger och grovspunnet. Jag föll för silkesgarner som lyste som juveler i ett hörn. Jag har ingen aning om vad jag ska göra av dem, kanske bara använda en härva som den är runt halsen som en sjal eller halsband, de är verkligen som smycken.

allt samtidigt!

Idag är ledig dag med pannkakor till frukost och jag vill göra allt samtidigt, jag vill gå ut i hösten och lukta på frostig luft, jag vill ligga i soffan och dricka hett te och läsa ut den bra boken, jag vill vända upp och ned på garnkorgen och samla all inspiration på mängder av små papperslappar, jag vill maratontitta på Glee och fnissa, jag vill nysta garn och börja sticka på min rostiga Beatnik, jag vill sortera alla resans bilder och blogga hundra inlägg, jag vill spinna all den fina ull som jag köpte i Tokyo... Men jag tror att höstljuset drar mig ut i frosten allra först. De nya skorna som köptes för det facila priset 160 kronor på rea i Tokyo får dock vänta till våren och värmen kommer åter.

marknad och hantverk

En annan bästa grej med att resa, är marknader. Trångt, köttigt, massa folk, mat, röster, lukter. Det är äckligt och fantastiskt på samma gång, och jag dras till dem i varje land jag besöker.

Paete är annars känt för sina Papier Maché-verk (sant), och för sin fina träsnideri-tradition, och det var fint att gå omkring bland änglar, fromma avbildningar och jultomtar i olika stadier av papper, trä och färg.

längs Paetes gator

Det bästa som finns när man reser är att bara gå längs gatorna där man är, se, hälsa, le. Det finns alltid så mycket liv och vardag längs dem. Och Paete, söder om Manila, var en väldigt charmig liten stad. Det var roligt, och intressant, och galet, knasigt, spännande, givande att få åka en vecka till Filippinerna för att träffa våra samarbetspartners där som jag jobbar med. Närmare än så vill jag inte beskriva resan. Jobbet är en del av mitt liv som inte hänger med in på bloggen, det känns skönast så.