alla helgons dag

Alla minnens kväll.

varma vantar

Fåglarna lever ett eftersatt liv när den nya upptäckten nålbindning tar plats på scen. Jag leker mig fram med tvåtrådig ull och stoppnål, och eftersom improvisation (med följden att leva med felen som blir) är mer min grej än att trååååkigt och omstäääändigt räkna och göra prover, så har jag modigt nya vantar på gång.
Jag trodde först att jag skulle göra lite snygg slät struktur på dem och sydde på med nedtag i "de yttersta" maskorna. Sen märkte jag att insidan -den som syns på bilden- blev mycket snyggare. Så nu får jag fortsätta att skapa mina vantar på avigan.

*snörfvel*

Inte mindre än två besökare har hittat till min blogg via sökordet "snytpapper". Det är nästan hur roligt som helst. Ännu bättre är att om man googlar ovan sagda ord så kommer min blogg upp som första träff. My God. Jag hoppas att de hittade det de behövde vid nya sökförsök.

första lilla

Så blev det ett mobilfodral.
Mest bara som prov, för att det är roligare att göra en grej, nåt som blir nåt, än bara provlappar. Eller provtuber, som det mest blir här.
Det blir oerhört tjockt och varmt och trevligt av nålbindningen. Jag tror att jag har kommit på hur jag ska göra de varma vintervantar jag vill ha och behöver framöver. Och man kan ju inte låta bli att älska ett handarbete där ens egen tumme är det främsta arbetsredskapet..

Garnet är tretrådig ull, och jag har använt en vanlig stoppnål att binda med eftersom det råder brist på nålbindningsnålar hemma hos mig. Är det någon som vet vart jag skulle kunna köpa en sådan?

från amöba till fodralus

Jag har fått lära mig nålbinda och är helt uppslukad. Det går oväntat snabbt framåt, från det första lätt tragiska trasslet till vänster, till ett till hälften färdigt mobilfodral till höger.
Framöver väntar många fler lyriska inlägg om nålbindning, men just nu måste jag tillbaka till nålen och tråden..

fågelrader

Dubbelt, mjukt garn på tjocka bambustickor i enkel moss- och slätstickning. Avslappning.
Och så vantarna som jag visste att jag ville ha sedan första gången jag såg dem. I höstens enda färger hos mig, gult och vitt. Tvåfärgsstickning är min grej.

he? no, she....p

min vän e är här, det är så himla fint.
vi har klappat får idag.
det ska bli min standardupplevelse för uppsalabesökare.
de kommer att få en fin bild av uppsala.

genteknik?

Alltså, jag bara måste *skrattar till andnöd*, det här är så jävla vidrigt att jag måste dela med mig av det. En fisk, iklädd en ekorre *dör av skratt*. Den är din för det facila priset av 350 dollar. Lövley. Den, och en massa annat gött går att hitta på fantastiska sidan regretsy, där etsys, tja, något mindre lyckade alster hopas.

morgonsvordom

De snodde mitt stickade sadelfodral. De jävlarna! Nej, eh *lugn nu*, varsågoda hörrni. Hoppas ni får glädje av det och att era rumpor uppskattar sadelfodralet kalla höstmornar. För mig är det bara till att göra ett nytt. Denna gång virkat i glada acrylfärger ur mormors lilla garnpåse.

mormors egen bh

För det mesta gör jag ganska enkla grejer med mitt stickande och virkande, typ mössor, vantar, sockar, nån enstaka kofta. Särskilt nu på slutet har det blivit måttligt häftiga grejer av typen benvärmare och bebismössor. Så där så att det nästan blir tråkvarning på bloggen. Men så rasslar det plötsligt till och in trillar något som i alla fall jag inte sett tidigare. Typ denna kreation i mormorsrutor.


Jag vet inte om den bara är riktigt riktigt konstig och enbart bör användas på 70-talsmaskerader och den dag jag en gång får barn och ska amma, eller om den är riktigt rolig och får användas närsomhelst. Den är i alla fall farligt skön att ha på sig... jag tror att jag börjar tycka om den.

Garn: felköpt senapsgult karisma (ull som är superwashbehandlat), typ kanske 4 nystan
Virknål: 7 står det på den, men den är bara lite större än 4½:an jag har
Mönster: eh, inget. Jag har virkat en massa massa mormorsrutor, och några "halva" mormorsrutor också, och bara sytt ihop dem efter snille och smak (...), och sedan virkat en vit kant med två rader fasta maskor runt alla öppningar
Utlåtande: Den är jättekonstig. Fast rolig, och fin. Fast konstig. Fast fin..

Med på bilderna är också min senaste virkade mössa, i det sista gula garnet. Den är virkad i bakre maskbågen och med vita ränder som är virkade med fasta maskor. Runt runt. Och sedan har jag bara minskat på känn. Samma garn och nål som till mormorsvästen.
Jag gillar verkligen den här stilen på mössor, och älskar randningen både i struktur och färg. En glad höstmössa!

jodå

..det är klart att jag ska visa! Kamerans batteri behövde bara laddas..
Lampskärmen är virkad med vanligt tvåtrådigt ullgarn och virknål 4½, fasta maskor runt runt, börjat och avslutat med et varv i bakre maskbågen. Och så har jag trixat lite med minskningar och sånt i början och slutet för att den ska vika in sig lite runt skärmen.

Under det mjuka ulliga lagret finns en vanlig übertråkig vit lampskärm. Och, ja, jag är ofantligt nöjd med det mjuka ljuset och känslan som strålar ut från lampan nu! Det enda jag är lite orolig över är om det blir lite varmt för lampan, men hittills har det gått bra. Skulle dock inte lämna lampan ensam i en massa timmar (det ska man ju inte göra ändå, men iaf).

Idén kommer från pickles, ofantligt fin sida!

varför då? kan man undra.

Jag har virkat en lampskärm. Eh, tänkte bara berätta det. Joråsatte. Man kan, det kan man. Jo.

öken, vatten, liv

Ute skickar löven gul-oranga hälsningar till mina ögon, på morgonen frasar gräset i sin frostoverall. Ljuset och luften är krispig och det kyler som att dricka halstabletter. Än så länge har den globala uppvärmningen bara höjt jordens temperatur med 0,8 grader, och ökenspridningen har inte nått Sverige ännu. Eh, det kommer den aldrig göra. Vi kommer heller inte att försvinna ned i havet. Men det finns det andra som kommer att göra.

AOSIS är en allians mellan en massa små ö-stater i asien. De tycker att det är dags att verkligen verkligen göra något för att plana ut utsläppen av växthusgaser. Generellt är världens länder överens om att man måste sätta ett tak på jordens uppvärmning på 2 grader, följderna då är så pass allvarliga att de närmar sig katastrof. För AOSIS-länderna har katastrofen redan kommit då. Vid en höjning med mer än 1,5 grad så kommer hela deras länder ligga under vatten. Så liten skillnad kan göra så mycket. En halv grad. redan nu är vi på 0,8.

Klockan tickar, det är hög tid för klimaträttvisa. Klimatet är inte bara en naturfråga, det handlar om rättvisa, om hunger, om krig, om vettig utveckling för hela världen, om liv.

I december hålls ett oerhört viktigt möte i Köpenhamn, där världens ledare kommer att ta beslut om vad vi ska göra när Kyotoavtalet tar slut om några år. Om man inte påbörjar diskussioner där vi i de rika länderna tar ett stort ansvar för en klimatvänlig omvandling av såväl egna som andras industri och levdanssätt, ja, då kanske AOSIS ligger under vatten om 50 år.

Idag är det Blog Action Day 2009, en dag för bloggare över hela världen att uppmärksamma klimatförändringarna. Skriv under Svenska kyrkans namninsamling för ett rättvist klimatavtal. Läs mer om vad Countdown to Copenhagen är.
Och bry dig.

gurt gurt

Alltså, endera blir det jättekonstigt, eller så blir det jättebra. Kanske båda. Gult är det i alla fall säkerligen.

min koldioxid, ditt syre

Min mamma älskar orkideer. När jag flyttade nu senast så fick jag en bebisorkide av henne, för att liksom ge lite blomster och fägring bland mina annars bara gröna krukväxter. Jag försöker lite nervöst göra det bästa jag kan för att få den att överleva, och den har nöjt blommat på nu för fullt i över en månad.

De senaste dagarna har jag märkt att en av "sidoplantorna" till blomman har börjat skjuta ut nya små ljusgröna tentakler, och dessutom håller den på att göra en ny blomstängel! Jag är helt förbluffad, vadan detta? Tydligen gör jag något som är bra i alla fall. Den står i ett väldigt soligt fönster, jag vattnar den alltsomoftast inte, och dessutom står den precis vid min fåtölj där jag typ lever. Så, min koldioxid, plantans syre. Heja, heja!
I övrigt virkar jag på i gult, och håller på att sy ihop mina mormorsrutor till något.

saker som man inte får nog av

I mitt fall, tydligen, virkade randiga mössor. Har gjort en grön vuxenvariant till mig själv, en lila till vännernas bebba, och en gul till ett annat vänpars bebbe (det är den mössan på bilden). Och nu håller jag på med en gul till mig själv också.

Plötsligt var detta gula felköpta garn det absolut roligaste av alla.

ge mig!

från toppen av slåttdalsskrevan

Jag vill uppdatera min blogglista lite, och vet att det finns typ tuuuusen miljoner bra bloggar där ute i sajberspejs. Men jag är int alltid så bra på att hitta dem.

Så därför, kära vän och läsare; ge mig tre av dina favoritbloggar! De kan handla om stickning/ virkning/ sömnad/ pyssel/ fånigheter eller något annat som du själv tycker är tokkul. Kommentarsfältet väntar, ge mig...

för jag vet inte bättre

Jag har en plan. En tröja ska ta form. Mönster? Ha!

randig hand

De första vantarna jag improviserat. De består av rester av alpackagarn och var slinkiga som tusan att sticka, men ränderna höjde rolighetsnivån avsevärt. Jag delade upp garnet i två lika stora (tunga) högar av varje färg, stickade mudden så långt det blå garnet räckte och började sedan randa handen med grått och grönt, tummen har nån sorts improviserad tumkil. De är tunna, mjuka och varma, så de funkar fint som höstvantar. Och jag gillar verkligen färgerna tillsammans.

behov

Ibland är det skönt att inte behöva göra så himla mycket väsen och krångel av saker. Istället göra något, helt enkelt för att man behöver det. Typ som att sticka benvärmare när hösten skickar minusgrader att gripa tag om anklarna.
Jag fattade två av nystanen jag skrev om tidigare, de där som inte passade mitt tröjprojekt, och snabbt snabbt formades de till vridna resår och vanligt resår. Det är oavancerat. Och ett alldeles lämpligt vapen mot de sena kvällarnas kalla, rykande luft.

hej hösten,

Du är välkommen nu, med alla dina lugna färger, din tystnad, din luft, din enkelhet.

får om hösten

Jag gillar får.

70-tal? oh, we lajk!

Jag älskar Myrorna.

Det finns så fantastiskt mycket skumma kläder där, och jag gillar faktiskt konceptet att det bara finns ett plagg av varje sort, passar det så passar det och annars får det vara.

På min senaste tur hittade jag en helt ofantligt läskig, golvlång klänning i ett lite tjockt och stretchigt tyg. Det skulle aldrig falla mig in att bära den kreationen, varken offentligt eller privat. Men en liten röst i min hjärna fick mig att ändå smuggla med mig plagget in i provhytten och skämmas framför spegeln. Jag älskade tyget, och hur klänningen såg ut upptill.

Hipp hupp bestämde jag mig för att punga ut hundringen och ta med mig den hem. Där klippte jag bort minst en halvmeter tyg, lagade spruckna sömmar och sydde i nya knappar. Det blev en helt underbar 70-talsjacka.
Kärlek.

garnet -återkomsten

En gång råkade jag köpa jättemycket garn av samma sort. Ja, det var väl inte en olycka egentligen, mer av oigenomtänkthet. För att böja ord i nya former. Min tanke var ett tröjprojekt. Men garnet passade inte alls till det, så det blev liksom.. över. Åkte ned i djupa garnkorgen och siktades sedan inte på lång tid. Men nu håller det på att bli till en mängd mormorsrutor som jag nästan vet vad jag ska göra med.
Försättning följer.