På norrlandskusten går det inflation i födelsedagar och kalasen räknas i flertalet varje helg. Vårbarnen går ut starkt och försöker betvinga släpande vinter med tårta och lekar. Gårdagen bjöd både chokladtårtsöverdos hemma i sputnik när två av komborna fyllde år samma dag, och sedan med blodsockret lika högt som turning torso tog vi på oss öronlappskepsarna och begav oss till pensionärsfest med oförglömliga inslag som hundratalet sjöjungfrustatyetter i gips, tävlingen "gissa pillret", småkakor och andra trevligheter.
Förra helgen stavades övik och trefaldigt kalas för mamma, lillasyster hemma från Tokyo och mig. Det blev hemmagjord sushi, paket och tårta. Direktimporterat från Japan fick jag roliga knappar med häftstift på baksidan och en fantastisk liten lunhlåda där det i locket finns både gaffel, sked och små ätpinnar i gul plast.
Två av kollektivvännerna skickade med den finaste, bästa och roligaste spargrisen i hela världen. Jo, så ligger det faktiskt till. Ni kan ju bara ta en titt och nicka och hålla med.
Nu är jag ju inte så snål atta jag bara tar emot saker och aldrig ger bort något. Mina alldeles för dataspelsintresserade kombor fick ett tvisterep för att gå ut och aktivera sig, och lillasyster fick en egensydd necessär (lätt min snyggaste hittills, jag börjar få kläm på det nu) fylld med serietidningsmönstrade plåster, tvål och andra nödvändigheter.
Det här med virkning, det är inte så dumt ändå. Mina kunskaper sträcker sig inte längre än till fasta maskor och smygmaskor, och ont i handleden får jag när jag virkat för ivrigt, men jämarns -ibland blir det snyggt! För ett tag sen började jag fundera över att sticka en ny mössa och ni kom med fin hjälp i färgfunderingarna (ni har så himla bra smak allihopa! Jag tycker också det gula närmast ansiktet), men som ofta när jag funderat över något ett tag bara tvärvänder jag och hittar på nåt annat.
Denna gång skyller jag på en virkbok (Virka! av Frida Pontén) där det enda jag fastnade för var en så fin barnmössa. Vill ha! ropade jag och började improvisera fram en variant till mig själv. Ändringarna är så många att allt som återstår från ursprungsmodellen egentligen är "virkad mössa med vita ränder", och får jag säga det själv blev den rätt fantastisk...
Garnet är ett hemlisgarn i vårgrönt, Araucania Nature Wool. Ärligt var jag lite småfundersam när jag först fick det, men min tveksamhet har vänt med råge, det är ett härligt mjukt garn med fin färg och mjuka färgskiftningar. Till de vita ränderna har jag använt vanlig tvåtrådig ull från korgen. Mössan är smygmaskvirkad och randig både i struktur och färg (jepp, jag är ofantligt svag för smygmaskvirkning), medan de vita ränderna bryter av med att vara virkade med fasta maskor. För att fortsätta gratulera mig själv till framgången på ett mycket oödmjukt sätt må jag säga att det blev fantastiskt fint med att ränderna har en annan struktur.
Jag virkade på och minskade lite på känn här och där och fick något som i formen sedan liknade en tomteluva. När mössan var avmaskad tog jag resterna av härvan och virkade två matchande (!) muddar till. Detta är över huvud taget första gången som jag ÄGER något som matchar. And I think I like it. Nu kan våren komma. Närsomhelst. Jag är redo.
ps. Om någon vill ha mönstret till muddarna så kan jag lägga ut det eftersom jag hör och häpna faktiskt skrev ned det medan jag tillverkade dem. Mössan däremot finns det inga anteckningar på, men jag har starka funderingar på att göra en till, gul med vita ränder...
Allt mitt verbala är uttömt för idag. Det blir bilder istället på några fina turkosa knappar -kanske till koftan- från second hand och från samma ställe ett underbart stort, långt och orangemönstrat kuddfodral som ska bli till nån sorts tunika. Grön vaxduk till nya necessärer och födelsedagspresenten jag gav till mig själv, ljusgrå härvor fyrtrådig ull till efterlängtade koftan.
Jag har en älskad kofta, grå, varm och mjuk. Den är den bästa koftan av alla. Men mina armbågar är vassare än jag trodde och många långa timmars pluggande lutandes på min högra hand med armbågen i bordet har gjort ett hål i min fina kofta.
Först var det lite sorgligt att upptäcka nötningen om snart blev till hål, men sen blev jag lite glad. Glad över att faktiskt använda det jag en gång köpt så pass att det nöts ut, snarare än att det efter några veckor slängs in i garderobens mörka mage och jag går ut och köper nåt nytt. Sen log jag lite också när det gick upp för mig att jag skulle ta och laga min kofta med professorslappar, alltså tygovaler på armbågarna.
Så, ut och köpa lite vlieseline (fanns tyvärr inget hemma hos föräldraskapet) och fram med det fina storblommiga retrolakandet. Lakanet hade några fläckar på ena sidan så att en bit av den sidan går inte att sy något av, så jag klippte ut mina tygovaler mellan fläckarna. Pressa, klippa, sy, brodera langettsöm. Wii, mycket artsy. Gult och grått är grejen, och min kofta är fin igen.
Ps. Denna vecka dubbelbloggar jag och sprider mina ord också på kravallslöjds blogg, kolla in där eller framförallt på coola kravallslöjd, kanske bli medlem också..?
Jag borde inte få plugga hemma. Jag vet ju hur det blir. Jag börjar göra sånt här:
1. Vad heter du? Maria 2. Ett ord på fyra bokstäver: mjuk 3. Flicknamn: Maggan 4. Pojknamn: Melvin 5. Yrke: metmasksodlare 6. Färg: moderatrosa 7. Klädesplagg: muddar 8. Mat: mandelflarn (ja, om det inte är mat vad är det då?) 9. Sak i badrummet: mögel 10. Plats/stad: Mensträsk 11. En orsak att vara sen: mask i magen 12. Något man skriker: Mööööh! 13. Film: Mio min Mio 14. Något man dricker: mumma 15: Band: Mora Träsk 16. Djur: Murvel 17. Gatunamn: Min gata (ligger i p3) 18. Bil:Masda 19. Sång: Märk hur vår skugga 20. Aktivitet med mer än en deltagare: magplask i grupp
Jo, hörrni, detta med att svara på kommentarer. Jag brukar försöka svara tillbaka på folks egna bloggar, utom när det är någon som frågat något anonymt och jag svarar i mitt eget kommentarfält (jag har också en tendens att göra det när nån frågar nåt om mina egna mönster, för då kanske svaret kan vara till hjälp för andra).
Vad tycker ni är bäst? Att tacka/svara på folks egna bloggar (och då göra det lite mer sällan...) eller att i sitt eget inlägg göra det och hoppas att alla går tillbaka och läser kommentarerna igen? Det ser ju onekligen trevligt ut när bloggerskan svarar bland sina egna kommentarer, samtidigt som det är väldigt roligt att få svar på sin egen blogg.
Så helt enkelt en fråga om själva bloggandet (oooh, a whole new level). Vad föredrar ni, vänner där ute?
Igår fanns en trött kväll efter en lång dag. Jag hade inte alls hunnit allt jag borde, men var alldeles för trött för att göra något åt det klockan snart åtta på kvällen. I brist på hjärndöda projekt, och med en önskan att bara få virka runt runt runt, stack jag ner handen i garnkorgen och fick tag på något så mjukt att det var som en tröst.
Ett litet vårgrönt restnystan silkealpacka med ungefär 35 gram kvar, virknål 4½ och en stund i en alldeles lagomt nedsutten soffa blev en skön kväll med stressen på garnlängds avstånd. Muddarna hade gärna fått vara dubbelt så långa och med tumhål, men nu räckte inte garnet. De må vara korta, men de är det mjukaste och varmaste du kan tänka dig. Och sätter jag dem ovanpå mina favoritmuddar i turkosblå alpacka blir de som mjuka bandage, sitter på rätt plats och bara lyser vårfärg.
24 är det nya 23 och ungefär lika många kom igår, på självaste födelsedagen, förbi kollektiv sputnik och överdosfikade sex sorters vegankakor. Jag sammanfattar det hela med "ahh, så mycket socker! men jag kan inte sluta, måste smaka alla sorter -bara en till?" och "det var en himlarns trevlig tillställning".
När nu 3 blev 4 i min ålder kände jag mig ändå lite äldre, jämnare, vuxnare. Sen gick jag på capoeiran, klarade av att stå på huvudet med raka ben (två gånger, två gånger!) och var fem år igen. All is well in my little town.
Pulsklubbens första mudd var polka dot mitts, en mudd med prickar -det var klart att jag var tvungen att sticka dem!
Tvåtrådig ull, stickor nr 2 och ett par ändringar. För att få prickarna mer runda än ovala skippade jag den yttersta raden på var sida om varje prick, så mina prickar buggdes av först 3 maskor i botten, sedan 5 maskor färg per prick i fyra varv, och sedan ett varv med 3 maskor i toppen, och då blev de ganska runda. Sen satte jag tummen lite högre upp, mitt i den tredje raden med prickar, och när jag sedan tog upp för att sticka tummen stickade jag klart pricken innan jag började med resåren.
Jag gillar dem så mycket och längtar efter vår med gammal fjällrävenjacka, nyvirkad mössa, prickiga halvvantar ocg tygskor med så tunn sula att jag känner gruset under mina fötter.
Så blir tofflorna färdiga. Mönstret är som vanligt det här, nu uppdaterat så att det står att det är 90 graders tovning som gäller. De här tofflorna är lika bra som mina allra första blev! My work here is done.
ta mig ur post-förkylningskoman och knata iväg på capoeiran för att langa sparkar och snyggducka, smyglängta till Brasilien, klappa händer och portugisisksjunga om berimbaus och Bahia. Men idag är dagen före den tiden i månaden, jag har haft 6 timmars föreläsning och seminarium efter en natt med lika många timmars sömn och jag vet att jag skulle stå där på gympagolvet med mina förtvinade muskler och sorgliga hjärna och bara inte förstå och kämpa med frustrationen som ett litet barn. Så jag stannar hemma, säger att jag är bra som kan välja det och tvingar fram en svag liten hostning. Som för att rättfärdiga lite.
*trumvirvel* Lena D! Grattis, du är nu lycklig ägare av två strumpstickehållare och en alldeles lagom stor vaxduksnecessär. Lämna din mejladress som kommentar till det här inlägget så kontaktar jag dig och tar reda på vilken adress jag ska skicka härlighten till.
Vad roligt att så många ville vara med och tävla! Kulkul, det här får jag göra om framöver -kanske när besöksräknaren visar 40 eller 50tusen besök. Det är många det.
Och för er som tyckte att strumpstickehållare verkade som en fantastiskt klurig idé ska jag göra ett inlägg om hur jag gör dem, så kan ni pyssla hemma!
Med febern på decimeters avstånd kryper jag upp ur min säng som varit mitt hem så länge nu och blinkar yrvaket mot livet. -är det redan mars nu..? Aaaah! Men dödens förkylning var bra till i alla fall två saker: Jag tvingades ut ur min stresspiral och fick bara lov att ta det lugnt och inse att saker och ting inte var så dödens akuta som min adrenalinhjärna trodde. Och jag fick chans att göra en höstplan. All is well again. Snart finns det en färdig socka också. Frid och fröjd.