växa fram

 

Koftan växer, jag är halvvägs ned på kroppen efter ärmavtagningen. Jag är så himla förtjust i den! Det fantastiska gråblå Isager Spinni som legat och väntat i min stickkorg i flera år sedan det inhandlades i Köpenhamn, testanvänts i flera projekt men alltid repats upp igen, kommer nu äntligen till rätta. Vissa garner väntar bara på sitt projekt. Härvan behöver kompletteras med en till för att räcka hela koftan, och garnet är beställt.

 

Det har varit något så befriande med det här projektet, som att det bara hände. Jag såg, inspirerades och drömde och gick direkt in i räknande och stickande och bara gjorde. Ingen paus för att försöka fundera ut om garnet räcker, exakt hur alla detaljer ska bli. Den växer fram och blir till längs vägen, från en stapel med garn, via en omstickad halsringning till nu en halvfärdig kofta.

 

Stickar med garnerna enkla/dubbla så att de hår löpmeter 300m/hg, och på -enligt mig- helt enormt tjocka pinnar i relation till det; nr 4. Jag som brukar sticka kampes tvåtrådiga på stnr 3... Och ändå blir det så bra. Kanske håller jag på att lära mig att allt inte behöver vara tätt tätt för att bli bra. De större stickorna gör tyget mjukare och smidigare, och flerfärgsstickningen håller det stadigt. Sen stickar jag ju hårt som tusan, så det kanske motsvarar stnr 3½ för någon annan.

 

 

minimjuk

Tack för kommentarerna på förra inlägget, jag tycker att det är så intressant att höra hur andra tänker kring det här, det ger tankar in i min egen process. Fantastiskt också att höra att det går att se ett sammanhang mellan mina foton och mina stickningar, någon känsla som binder dem samman. Det var otroligt fin att höra.

 

När jag inte räknar och stickar på stjärnekoftan, utan behöver något som bara är och inte kräver, blir det några varv på en minikofta i sinnessjukt mjuka abuelita merino. När jag köpte härvorna som sen blev till min(a) walnuss(ar) så hade jag tanken om en flerfärgsstickad kofta i beige-grå och vitt, men så blev de två vita härvorna kvar när det beiga blev annat.

 

Mönstret är inspirerat av bladrillejakke, en rätstickad raglan uppifrån och ned men spetsmönstret har jag fått av the awesome Dödergök som använt det i sin galet fina kofta. Jag vill sticka en prick likadan till mig själv, och började faktiskt på en sådan i dubbelt merino tweed. Men jag är inte nöjd med hur halsringningen blev, så den repades upp, jag ska fundera på hur jag vill ha den egentligen och sen försöka igen. Tills dess får spetsmönstret bo på den lite mindre koftan.

 

instagramlimbo

Världen skiftar färg.

Vintern gnistrade i vitt. Allt var kyla och iskristaller, och små tanter med rullatorer forcerade snön och blev för alltid mina idoler. Sen blev allt guld och brons, vårens verkliga färger. Jag befann mig vid vintergatans slut och kände själen krulla sig av färgerna och vårsolens värme mot huden. Och vintern föll ned över oss igen. Frusna landskap och snötäckt vass, rådjuren blixtrande genom skogen.

 

 

Bilderna kommer från min instagram.
Jag älskar att alltid kunna bära en kamera med mig, fånga och dela detaljer och ögonblick och färger. Men det gör också att jag hamnar i samma limbo där alla med blogg som skaffar instagram verkar hamna. Vad är poängen med bloggen när instagram är så mycket snabbare, enklare, närmare? Hur ska jag undvika att bloggen bara blir en dubblett av instagram? För det känns ju lite trist för alla inblandade.

 

Själv uppskattar jag oerhört att få läsa andras bloggar, för orden och sammanhangen det ger, eftertänksamheten och summeringarna och tankarna som inte instagram ger utrymme för. Som en människa av ord älskar jag bloggens möjlighet till text och tanke. Och här ger jag slöjden, hantverket och detaljerna i det fritt spelrum. Det har alltid varit en utpräglad slöjdblogg, med visst inspel av allmän fotoglädje, och så håller jag den gärna, den nivån av (o)personlighet känner jag mig hemma med här.

 

 

Men jag älskar instagram för fotograferandets skull. För att jag där kan få bara fokusera bilden, kommenterad eller okommenterad och fri från genrebegränsningar (som bilderna här visar har jag en stark förkärlek för naturfoto). Min instagram, vet jag nu efter några veckors användning, kommer aldrig att bara handla om hantverk och slöjd. Den handlar mer om bilden och fotograferandet, minne och känsla, detaljer av vad jag ser och tänker och är mitt i. Jag trivs med att den är något annat än en förlängning av bloggen. De behöver inte ens vara släkt.

 

>> Hur tänker du kring relationen mellan blogg och instagram, både om du själv behövt ta ställning, eller om du är en läsare/beskådare av någon eller båda? Använder du dem på olika sätt, och vad uppskattar du med de olika formerna?

stön

Att sticka flerfärgsstickning från avigan är INTE avslappnande eller trevligt över huvud taget. Även om det började gå bättre efter några varv skulle jag aldrig få för mig att göra ett helt plagg så. Tur att steekning finns, även om det skrämmer livet ur mig. Det här ska bli en kofta som ska steekas, men eftersom jag vill ha ringningen lite lägre fram så börjar jag med 16 mönstervarv fram och tillbaka, innan jag tar ihop och kan börja sticka runt.

 

Efter att ha suttit hela söndagseftermiddagen och kvällen, testat och gjort om och räknat om lite och blivit lite själaglad över hur snyggt mönstret gick ihop, och äntligen kommit så långt så att jag tog ihop halsringningen så... känns den för liten. Bajs.

 

 

Det handlar inte om mycket, det är sådär precis på gränsen. Krage/muddkant ska stickas på efteråt, och jag vill inte att den ska ligga an mot halsen och upp i nacken som jag är rädd att den kommer göra som det är nu. Möjligheten att våldsblocka finns, men frågan är om det blir bra nog, och hur det påverkar flerfärgsstickningen.

 

Just nu funderar jag på att låta denna sitta kvar på stickorna och göra en ny med lite förändringar och se hur det blir (så att jag inte repar upp denna bara för att komma på att den duger). Ska sticka om halsringningen på ett halvt nummer större stickor (stickningen just nu är så pass tät att jag tror att det kan bli bra oavsett), och dessutom lägga upp 2m extra vid varje markering (minus ringningen). Så får jag se om 12-14 extra maskor och lite större stickor kan rädda det hela. För jag har ingen jättelust att räkna om flerfärgsmönstret och få det att stämma överallt igen...

räkna räkna

Jag räknar, ritar, skissar, upptäcker nya problem och möjliga lösningar. Tusen detaljer att ta ställning till. Det är svårt och jobbigt, och alldeles underbart.

 

Det ska bli en flerfärgsstickad kofta med rund/"nedsänkt" ringning fram men raglanärmar. Det har jag aldrig försökt mig på, och nu ska det stämma i flerfärgsmönster också. Och mönstret som ska gå jämnt ut mot knappkanter, efter ärmarnas avtag, mot raglanökningarna. Ser fram emot ett antal ad hoc-lösningar under stickningens gång...

 

 

Mönstret är direkt superinspirerat/taget från Pinneguris fantastiska vinterstorm, med en klassisk norsk stjärna i huvudrollen. Älskar de färger hon använt, den rostiga randen genom dem.

 

Jag plockade fram rostrött kampes och gråblått spinni från Isagen som får hållas dubbelt. Och säkert inte kommer räcka hela koftan ut (men den dagen den sorgen). Som grundfärg ville jag ha riktigt riktigt ljusgrått garn och beställde Kampes ljusgrå som visade sig vara lite mörkare än jag trodde. Men jag har bestämt mig för att det kommer bli bra.

 

minskningar

Vilket skillnad i uttryck olika minskningar ger! La märke till det mer än vanligt under mitt senaste projekt, och det får mig att vilja lägga ännu mer märke till sådana detaljer framöver, i mina och andras projekt. Vara mer medveten i mina val.

 

För en vecka sedan eller så la jag upp till en flerfärgsstickad mössa. Mönstret är taget från Northdale hat av Gudrun Johnston, men jag har faktiskt inte köpt mönstret utan bara tittat på mössan och härmat det enkla fina mönstret. Så när jag kom fram till minskningarna så fick jag uppfinna min egen version. Det passade att göra en 6-faldig minskning (tror att originalet har 8), för att då kunna följa mönstrets vågor och romber.

 

 

Först gjorde jag en "sock-tå"-minskning, som jag gjort på min stjördalsmössa och tycker är grymt fin där. På den här mössan tycker jag däremot att det såg ut som att en sjöstjärna kravlat upp på mössan och dött. Det grova och tredimensionella passade inte alls tycker jag. Repa upp.

 

Sedan provade jag att göra minskningarna enligt sk2togpsso (lyft en maska, sticka ihop två, dra den lyfta maskan över). Och det blev så sjukt mycket bättre! Mindre död sjöstjärna, mer snöstjärna. Attans vad bra det blev tycker jag.