önskelista

Jag skulle vilja ha en åsna.
varför?
nej, ingen special reason alls.
men om frågan var om jag skulle valla något djur skulle jag välja att valla får.
får är bra djur.
som åsnor.
och näbbdjur.
och den där mullvaden som ser ut att ha maskar runt nosen.
ja, så är det.

syjunta i centrala Brasilien

Aguas Lindas, 'vackra vatten', är en av huvudstadens många förstäder. En sovstad, inte till för att leva i, växa upp i. De tvåhundratusen som bor här bor i den stad som under ett par år växte mest i hela latinamerika. På tolv år har man gått från noll invånare till snart en kvarts miljon. Inget har hunit med, varken vägar, sjukhus eller skola. Det man däremot har i överflöd är våld och brott. Den tidigare prefekten i staden passade in väl i denna livsstil och hade för vana att ta ihjäl dem som kritiserade honom. Fransiskanermunken, som i förra inlägget berättade om poliserna i Aguas Lindas, fick en varning för att i en predikan ha talat om problemen i staden, och om prefekten. Han kallades in till denna och fick veta att detta minsann inte var acceptabelt. Efter det slutade han tala offentligt om prefekten och förklarar varför '-jag vill inte bli martyr. Jag vill fortsätta kämpa.'


På torsdagarna samlas det i ett av församlingens hus en syjunta. Mellan plåttak, playwoodväggar och rött jordgolv ställs det ut stolar av alla stilar, plastpåsar med broderier på pistaschgrön väv plockas fram, vi dricker sött kaffe ur fingerborgsstora engångsmuggar, stolarna fylls av kvinnor mellan 15 och 70 år. Det broderas julgranar och kyrkor i korsstygn på remsor som sedan ska sys fast på dukar och säljas på marknader. Det diskuteras livligt vilka andra hantverk man skulle kunna börja med, vad som säljer, vad som har billigt material och är enkelt att göra, vem som kan lära ut vad. Skratt, hjälp, diskussioner, koncentrerad tystnad.


Jag frågar vad den här gruppen är och betyder och Silvia i lysande blått virkat linne svarar engagerat att det här inte bara är en grupp för hantverk, utan det är en grupp för kvinnor att mötas och diskutera problem, livet, bilda nätverk. Nätverk på portugisiska är samma ord som för hängmatta. En plats att vila i, mötas i, hänga i.. Det här, säger Silvia, är en grupp för att jobba för en bättre verklighet i Aguas Lindas.
En syjunta för att förändra.

som fransiskanermunken sa:

'-Polisen här? Ja, för det första är de få, och väldigt korrupta. Men det kompenserar de genom att vara oerhört våldsamma.'

Jamen dåså.

Bild härifrån

psst!

Tack för att ni hänger med mig ut på mina äventyr. Ett speciellt ylle till er som hittat hit för stickningen men fortsätter att läsa trots att avsaknaden av stickade alster är stor och uppenbar. Det blir ändring på det framåt mitten av december. Tills dess, lukter och kramar (direktöversättning av vanlig mejlavslutning i brasilien), och lämna hemskt gärna en liten kommentar om vad som helst. Om snö, kaffe, ett stickmönster, en vardagsfilosofisk tanke eller glatt tillrop. Jag ser ju på besökssiffrorna att ni är kvar... *åsså en sån där jämarns fin smiley som räcker ut tungan och blinkar litt busigt*

eine kleine hemlängtan

woha, plötsligt behov av att gå på secondhand-affärer och köpa gamla örngott i blått och turkose eller brunt och orange kom just över mig. Och att sticka vantar och mössor med knappar. Och äta lussebullar och knäckebröd.Jag måste sluta surfa runt på svenska bloggar.
och ser ni några fina örngott i ovan nämnda färger är de mina...
bild härifrån

he lite kallt nu

Brasília sveper in mig i sval dimma, som en fuktig filt det inte går att ta av.
Mina flipflops är nötta under nu, hala på kakelplattor och lera.
Den röda jorden lyser mellan ogräs, träd, en palm, rötter.
Jag sover med två filtar och rynkar pannan åt ironin att frysa i detta varma land.
Affärerna är julpyntade och jag tänker -men, man kan ju inte julpynta mitt i sommaren! Jaha, oj, det är visst mitten av november nu.
Jag leker kollektiv och dricker rödvin nästan varje dag. Idag ska jag bjuda på frukt i ugn.
Utanför fönstret ligger förstaden Sobradinho där jag bor just nu. På nätterna glittrar alla ljus som en nöjespark.
Vissa stunder är världen så vacker att det nästan gör ont.

Har du känt så någon gång?

tillbakablixt

Jo, jag brukade ju sticka också, innan jag blev djup och åkte till brasilien och skrev texter om livet på ett assentamento. Nu fortsätter jag i och för sig att sticka här med, min ladysweater (vilket namn, hej 50-tal!) har fått små ärmar och lite kropp. Den blir nog fin. Den har en definitiv deadline den 16e december då jag åker hem igen, för jag har absolut ingenting som är varmt att anlända hem till norrlandsvinter i...
Men jag stickade lite i mjugg innan jag åkte iväg också. Två vänner har fått en knodd. knopp. bebis. telning. unge. son. Så jag skickade ett litet startpaket med hemliga pytteprojekt. Nu är de inte så hemliga längre, så här såg de ut:


Mössan har det här grundmönstret, men jag ändrade så att det inte blev en uppvikningskant, och så avslutade jag med en liten strupp (det ordet bara måste finnas i SAOL) bara för att det var roligt. Och gjorde den randig. Sockorna kommer härifrån, och vantarna härifrån. Allt är stickat i naturvit och grå alpacka. Mjuuukt.

jag håller med

kom igen folk, låt oss förändra lite grejer