valnötspeppen

Det har stickats många tröjor på slutet, och två isländska tröjor, en vandringströja och så vimpeltröjan väntar alla på att fotas när värmen lugnat sig lite och hösten börjar andas in sin svala höga luft. Men trots allt tröjstickande har jag inte en enda hemstickad kofta. Den enda koftan som stickats på länge, en egenimproviserad i Pickles tweed och med horribel passform, ligger i skämshögen och väntar på att repas upp. Samma väg som alla tidigare koftprojekt fått vandra.

Plötsligt kom den över mig - stickpeppen från avgrunden! Och inte vilken stickpepp som helst, utan koftstickningspeppen. Tanken var först att repa upp tweedkoftan och sticka om den till en driftwood, men efter lite ravelryande bland gamla favoriter fastnade jag igen, liksom varje gång jag ser den, för walnuss. Så för första gången i mitt liv (!) har jag köpt ett stickmönster. För att jag börjar förstå vad de menar, de som köper mönster för att lära sig nya tekniker, konstruktion, lösningar. Och för att jag tycker att walnuss är en så fantastiskt fin kofta i all sin enkelhet.

Enkelheten är förresten relativ, här pågår ett gäng olika saker samtidigt, och jag har redan fått lära mig 3 nya uppläggningstekniker, hur man gör saddle shoulders och knapphål över en rad, liksom hur pleats/små veck kan göras i stickning, och det är så grymt intressant och inspirerande att få lära sig något mer av alla de där små sakerna som får något att gå från det enkla till det genomtänkta.

Garnet är det otroligt mjuka Abuelita merino 3-ply, från pickles (efter att jag var med i deras inspirationsstafett fick jag handla med rabatt hos dem en gång, och garnet har legat i gömmorna och väntat på rätt projekt sedan dess). Detta är njutstickning på hög nivå.