nytt gammalt

Nålbindning, den outstanding långsammaste av mina tekniker. Jag har bara slutfört två projekt i det, och det var år sedan. Först ett litet mobilfodral som övning, sen ett par vita vantar som inte riktigt passade mina händer (och som lottades ut vid något bloggjubileum).

Men jag tycker att det blir så vackert. Strukturen som tunt fiskbensmönster i kontrast med det gjorda tygets tjocklek. Hållbart nog för de vikingar som också nålband (någon som vet mer om historien bakom tekniken?), och hur kan man inte tycka om en teknik där ens egen tumme avgör resultatet?

Det finns massor av sätt att nålbinda, som det brukar finnas när en teknik har "uppfunnits" gång på gång i olika tider och på olika platser. Eftersom det var så länge sedan jag sist gjorde det var jag tvungen att googla igång kunskaperna och hittade en fantastisk sida med bilder på mängder av varianter -små skillnader i det slutgiltiga resultatet. Sånt där som man gillar som nörd.

Jag tror att när jag nålband sist använde jag det som på sidan kallas finnish stitch 1+3, och beskrivs som det vanligaste i Sverige -och för den kunnige skulle det gå att ana att det är den variant som syns på bilden här i inlägget.

Nu när jag började om igen valde jag den finska varianten 2+2 som blir lite tätare, det passar för mina vintriga vantar som ska bli till. Rostrött garn, en nål av horn, och många många timmar. Mitt nyaste vantprojekt är alltså i samma garn som det på bilden, vantförsöken på bilden mötte graven nån gång för ett par år sedan -men nu är tiden mogen för ett nytt försök (som inte fastnat på bild ännu). Wish me luck!