jämtlandstriangeln

Det var sol och en himmel som var så mycket större än hemma och en rymd utan ljud. Den enorma tystnaden över hedar och höstglödande fjällbjörkar följde oss mellan mjuka berg och betande renar.

Vi hade det så överdjuriskt bra. Vi sov i solen på mjukt ris, drack bäckvatten och destillerade ned livet till det viktigaste. Två dagar strålade av sommarsol och uppkavlade underställsärmar, en dag lindade in oss i dimma och lät bara solen lysa upp leden en liten bit i taget i silverskimrande dis.

Jag njöt hela vägen. Av att komma in i lunken och lugnet, av vandringssällskapet och nya sköna människor vi träffade längs vägen (tänk att det kan vara så socialt mitt i den privata ensamheten, det tycker jag om). Av att inte ta några beslut, att låta tiden gå från klocktimmar till kroppslig tid. Vi tittade på klockan när vi lämnade stationen på morgnarna, sedan fick den vara avstängd tills vi var framme vid nästa. Äta och pausa när kroppen tyckte det, inte klockan.  

Vi lyxvandrade med lätt packning och bodde på STF i Sylarna och Blåhammaren, njöt av varma duschar och bastu med utsikt och ensamheten i köket när precis alla utom vi och tre nya kompisar åt på restaurangen. Men att få äta egentillagad linsgryta med solens sista ljus över bergen, det var lika fantastiskt som den bästa trerättersmiddagen.

Ingen av oss ville stiga på nattåget söderut igen och drog ut på färden ned mot Storulvåns fjällstation. Himlen var så klar och själen så lugn.