handlar om händer

Tydligen har hela mitt stick- och virkfokus trillat fast på händer. Men det är ju rätt trevligt. Efter de grå muddarna så tog jag fram mitt lilla förråd av påbörjade alpackanystan; ett halvt grått, lite mindre än så petrolfärgat, och så lite mer än ett halvt grönt (efterskänkt från lillasyster som gav upp stickningen fort som attan). Jag gillar restgarner, och att göra något av dem -det blir liksom så opretentiöst. Nystabets huvudsyfte är ju redan uppfyllt en gång, så allt därefter är bara bonus och fritt. Och sen gillar jag, eh, randigt också. Så detta hade helt klart potential. I soffan håller därför just nu på att växa fram ett par mjukaste mjukaste randiga vantar. Blå mudd, grå- och grönrandig hand. Har inget mönster utan improviserar fram längs vägen. Sköönt. Det här kommer bli hur bra höstvantar som helst! Första vanten är klar, och det betyder (hoppas jag) att nästa vanta blir enkel och fri från upprepningar...

Något som däremot tragiskt ofta mött upprepningsdöden är mina versioner av kamillas muddar med rosor. De är så himla fina men verkar oerhört motvilliga att bli till.
Gång ett: jag kom på att jag ville ha en extra rand med bakgrundsfärg så att inte ovansidans mönster flöt ihop med undersidan -repa upp.
Gång två: jag tog bort några rader av undersidans mönster för att de skulle bli lite tajtare. De blev JÄTTEtajta -repa upp.
Gång tre: Jag stickade som vanligt, med den extra raden på var sida. Nu kändes de för stora igen -repa upp.
Gång fyra: Jag bytte till mindre stickor. Lite för små var de visst, vittnade en hård obekväm stickning om -repa upp.
Ja, det är väl som man säger -femte gången gillt..? Men under upprepningen igår fick jag en ny spännande idé av vad som skulle kunna göras av mönstret, vi ska se hur det blir denna gången...