funderation

Om man skulle vilja sticka en kofta raglan-style uppifrån och ned, och vill ha en rund halsringning och stil, tänk garter yoke cardigan, istället för en kantig som till exempel FLS-är det bara att placera ut ökningarna lite random då istället för på samma ställe hela tiden, eller är det klurigare än så?

du måste va sjuk

-sjuuk, sjuuk, sjuuk..
Jag har två -verbalt- tysta dagar igår och idag efter att helt ha hostat bort rösten. Det är märkligt när en försöker ropa "ja!" och allt som hörs är ett svagt väsande. Ynkligt.

Vad roligt det är med alla kommentarer på utlottningen! Så fint att se vilka ni är bakom alla siffror, hitta till nya bloggor, få bloggkomplimanger så att öronen blir rosa.. Som svar på ett eller ett par inlägg så javisst är stickhållarna hemmagjorda, snajsiga små träkoppar som jag målat och sen trätt gummisnodd igenom. Så low-tech är de, men de funkar.

Mellan febertoppar och hostattacker gör jag det som känns som precis lagom nivå för den här sjuklingen -halvavancerad stickning. Jag har gett mig på mitt första sockmönster ever som inte resulterar i raggsockar, och jag tror banne mig att jag tycker om det! Det är interlocking leaves från knitty. com och det blir riktigt fint. Garnet är 70g rest från min thermal, Opal i petrolium. Sockarna stickas från tån vilket ju är ypperligt när jag inte har så mycket garn man ska, då bara fortsätter jag tills hälften av nystanet är förbrukat. Vårt nyaste kollektivtillskott hade med sig en spejsad hushållsvåg i silver, så här ska det bli exakt.




Så fick jag en sanningsutmaning av virkstina, ännu en ny blogg i min värld. Så här kommer åtta utvalda sanningar om yours truly:

1. Jag förstår inte poängen med hundar och tror att det hela är en övergående fas.
2. En av alla mina stora resedrömmar är att bo ett längre tag på varje kontinent. En lightvariant av drömmen är att helt enkelt i alla fall ha besökt varje kontinent innan jag dör. So far har jag Nordamerika och Australien kvar, och polerna om de räknas.
3. Jag har i hela mitt stickliv stickat aviga maskor på ett fusksätt som vrider dem ett halvt varv fel. Men för en månad sedan, när jag skulle sticka min halsvärmare insåg jag att det stickmönstret inte skulle funka med mina fuskvarianter så jag skärpte mig och lärde mig det riktiga sättet att sticka aviga.
4. Fram tills min 19årsdag tyckte jag att frukt och grönsaker varken var gott eller nödvändigt. Nu är jag sedan 3 år tillbaka en glatt morotsknaprande vegetarian.
5. Jag är en orolig själ och får krupp av att tillbringa mer än två dagar utan ett antal projekt att genomföra.
6. Det bor en kvasikonservativ fotosnobb inom mig. I hemlighet tycker jag att det är fusk att redigera bilder digitalt istället för att bli en bra fotograf som kan ta snygga bilder på en gång. Bakåtsträvaren tycker att det är stor skillnad på att stå i ett mörkerrum och ta fram sina egna bilder (vilket absolut inte har något att göra med att hon själv stått flera år i mörkerrum och lett åt framkallningsmagin), vilket hon kallar "hantverk", och att sitta framför datorn och mixtra med alla färger och rawformat och allt, vilket hon kallar något helt annat.
7. Jag är galet svag för stämsång i folklig ton. Sjung något för mig i stämmor och jag följer med vart som helst.
8. Det är mycket säkert att resa med mig eftersom jag drar till mig alla olyckor som en svamp drar till sig vatten. Hittills har jag förutom vanlig panikmagsjuka prickat av att bli biten av en get, en katt, skära mig, bita sönder en tand, trampa på en sjöborre och få Malaria. Allt medan min reskamrat frisk och oskadd går bredvid.

Så, det var dagsens sanningar. Jag skickar sanningsutmaningen vidare till vemhelst som önskar!

tjugotusen

Igår fnattade besöksräknaren förbi 20 000, galet!

Dryga året har jag bloggat nu, om garn, stickningar, syäventyr, dåliga ordvitsar, pyssel, en brasilienresa, sommar och vinter, musik, fest och liv. Likt en dåligt förberedd oscarsvinnare vill jag nu passa på och tacka mamma, gud, min småskolefröken som alltid trodde på mig.. Nej. Men jag vill ge ett stort TJO! till alla er som är de där siffrorna i min besöksräknare, vare sig ni kom hit en gång och sedan i panik spurtade bort från sidan igen, eller om ni envist kommer tillbaka hit gång på gång. Tack för era besök, era bloggar och era kommentarer som jag läser med leenden och en fjäder i magen.

Det här med tävlingar är ju på tapeten (nytt favorituttryck) så jag skyndar mig jag med innan det blir ute igen, och lottar ut en gladprickig vaxduksnecessär i alldeles lagom storlek och två strumpstickshållare.



Det är lite snett, lite vint och inte helt perfekt. Men det är hemmagjort och med kärlek och det funkar. Den blå stickningen (som ska bli ett par interlocking leaves-sockar, tänka sig, tjejen stickar sockar!) följer inte med vinsten utan får demonstrera stickhållarnas enkla finurlighet...

Vill du vinna? Lämna bara en kommentar till det här inlägget senast internationella kvinnodagen, söndagen den 8e mars. Du behöver inte göra reklam på din blogg (om du har nån) eller komma med roliga förslag på något -men jag är inte den som är den om du skulle vilja göra något av dem ändå :o) . Och sen drar jag helt enkelt en kommentar som vinner!
Lycka till och allt gott!

dödens förkylning

Går varvet runt i kollektivet sputnik och lämnar ondskefullt flinande stafettpinnen till mig.
Jag vrider in min 38,7-gradiga feberkropp i svettiga nattlakan och andas som om jag höll på att föda barn, och inte bara försökte lura mig själv att somna.
Läste nånstans att i ett normaltempererat rum tar det ungefär 20 minuter innan man har bytt luftvägsinfektioner med alla andra i rummet.
Det är fint på nåt sätt.

Om ni ursäktar mig ska jag gå och försöka harkelhosta upp min magsäck nu.

oh the fame, oh the glory

Idag lokaltidningen,

imorgon -världen.

ofokus

Ofokus i huvudet när helg och musik, visor och festival, besökande vänner och för korta nätter rullar runt med allt som borde ha varit koncentration och studiemotivation. Så jag sätter igång en tvätt och tittar på hur snöfallet bygger drivor mellan tegelhusen, försöker bestämma mig för om jag ska bli stressad över boken som ska läsas, texten som ska översättas, portugisiska grammatikövningarna som ska övas och alla mejl som ska skickas, eller om jag bara skulle ge upp. Och jag borde minst av allt blogga och lyssna på p3 och titta på den mulna himlen och längta efter en höstplan, men det är det jag ändå gör. Så då gör jag det.


Tovningshemligheten är ohemlig nu när det är bevisat att 90 grader är grejen för tofflorna. De roströda i dubbelt tvåtrådigt secondhandgarn, säkert växtfärgat, och de små bebisanpassade i en restsnutt vanligt fyrtrådigt improviserade utifrån grundmönstret. Med 90 grader (eller 95 som det är på maskinerna där jag bor) blir de riktigt hårt tovade och lite muskler och uttöjningsskills krävs för att de ska bli bra. Men sen blir de banne mig bra också. De roströda ska få ett broderi framöver, men inte förrän jag gjort en del av allt jag borde idag.

min mumrik

Snusmumriken är den figur hos Tove Jansson jag tycker allra mest om.
Han har inget hem men många vänner. Han spelar vårsånger på sin munharmonika men tappar bort dem ibland och finner dem när han kommer tillbaka till dem han tyst älskar. Han tar sin ryggsäck och slitna slokhatt och vandrar iväg någon annanstans, men kommer tillbaka när våren kallar.

Utskriven bild från Toves bok Sent i november, imålad med svart tusch. Gammal silverram, svart papper. Nu vandrar han söderut ovanpå min stora spegel.

liten, beige

Fina bebisens kofta, av stickfrossa.
Garnet är ett riktigt mjukt bomullsgarn vid namn fame från second hand, de små knapparna kommer också därifrån. Eftersom garnet är tjockare än i mönstret räknade jag om lite på känn enligt devisen -förr eller senare kommer den passa bebisen.
Stickor nr6, och för armarna och kragen nr5 (för att jag helt enkelt inte ännu äger strumpstickor nr6). Jag stickade bak- och framstyckena i ett (yey, inga sömmar!), och tog sedan upp maskor i ärmhålen.

Fint mönster, lättstickad och mysig på alla sätt och vis!