msn, tomtens egen nisse

Men herregud.
Hur kunde de veta, det är ju perfekt!

verklighetsanpassning

4-åringen:
Maria, kan du leka med mig? Du kan vara faster till mitt barn.
jag:
Åh, vännen, jag kan inte leka just nu, jag måste jobba med datorn.
4-åringen:
Men du kan vara en faster som bara jobbar och som barnet inte vill träffa, för barnet vill bara vara med sin mamma och pappa.
jag:
Ja, det blir ju jättebra, så gör vi!

brassebullar

Till stämningsfull hårdrock och blått ljus från det gloriaformade lysröret i taket smetade jag ihop typ det godaste jag vet. Till min hjälp hade jag två pytteexemplar av människoarten: kollektivets två barn (jo de har föräldrar och är väl egentligen inte hela kollektivets). Platta lussebullar is the shit, täkte de, ju plattare desto bättre.


Bullarna jäste upp till knallgula jätteexemplar (utom de som barnen bankat ur all jäskraft ur) trots min skepsis mot torrjästen. De smakade inte riiiktigt som de skulle, men nästan. Och det hindrade mig inte från att äta fyra stycken. Sen mådde jag lite illa. Och sen idag till frukost åt jag två till.


Bullmonster i bästa morgonfrisyr. Jag visar bara bilder på bloggen där jag visar mig från min bästa sida. Självklart gör jag som i filmerna och sover med smink på. Observera den chica looken en får med sovtröjan ut-och-in.

på huset

Det här inlägget är lite småäckligt. Så om du känner dig lite svag i nerverna just nu, spara det till en annan dag.
På fejan finns det en grupp om det. Vännen sara skriver om det med stor inlevelse. Jag tänkte att jag skulle ge en internationell inblick i frågan.
Det handlar förstås om att kolla på toapapperet för att se om det är färdigtorkat eller ej. Jag tänker inte gå närmare in på vilken sida jag ställer mig på i kampen utan som den äkta svensk jag är så förhåller jag mig försiktigt neutral när det är fråga om konflikter. Jag ser mig mer som en fredsmäklare i frågan, ja, precis så.
Nu vill jag med er dela den brasilianska sidan i frågan. Precis som i andra trevliga delar i världen (ungefär alla världsdelar utom Europa och Nordamerika) så slänger man inte pappret i muggen här. Nej tack då blir det stopp och pinsamma situationer och förklaringar av varför badrummet nu är översvämmat av, ja, ni förstår. Man slänger papperet i en papperskorg vid sidan av. I undantagsfall har sagda korg ett lock, men på det stora hela taget är det helt enkelt en vanlig hink.

och står där i sammanhang med McDonalds vatten.
Med detta system, vänner, tror jag att vi kan komma nära en lösning på torkpappers-kriget. För i och med detta slängande-av-använt-papper-i-en-hink-utan-lock-bredvid-pottan behöver ingen, absoult ingen, fundera på om det är färdigtorkat eller inte. För det kan precis alla se.
Och på det sättet kan man också ha lite hälsosam social kontroll på varandra.
-ja du johan, hur rent är det nu i byxorna egentligen..? Vad jag såg i toakorgen så...
Det var dagens analys av ett akut samtidsproblem. Fortsätt gärna diskussionerna i kommentaravdelningen. Över till vädret.
Bilden har ju knappt något alls att göra med denna artikel, men den var så äcklig att den fick komma med ändå. Den kommer härifrån

klapp på axeln

Jämarns. jag är mycket mer flitig än jag trott. Undertecknad fältstudent har sedan fältstudiens start för 5 veckor sedan (de tre första språkskoleveckorna var mest en dimma av konjugationer, stränder och drinkar) skrapat ihop 19 intervjuer och 30-40 spridda röster från besökta ställen och grupper. Och jag som tyckte att här blev det minsann inget gjort. Varför hade jag inte nån som sa till mig att -du, du jobbar ju bra som en gnu!, det hade känts skönt.
Jamen då tar jag ledigt nu då?

musik i mina öron

Lyssnar på Christer i p3, stickar och småfryser. Längtar efter bästa vantarna och tovade tofflor. De väntar på mig hemma, tillsammans med eventuell julefrid. Eller, om jag haft en kurs att följa -eventuell julpanik.
Jag funderar på om jag vill gå in och se julkalendern, eller absolut inte alls vill det. Ja, jo, och så undviker jag att renskriva mina anteckningar. Jag är riktigt bra på det.

dagens dagdröm

Vissa dagar lär en sig jättemycket. De dagarna genererar sjuuukt mycket anteckningar i mitt gröna kaninblock. Oj vad roligt det är att renskriva anteckningar. Not. Så jag plumsar runt på bloggar istället och fnissar lite tyst inombords över att jag nästa vecka ska få åka till Salvador, Bahia. Capoeirans, Candombléns, sambans och den afrobrasilianska kulturens stenklädda och färglagda huvudstad. Tillbaka till nordöstra Brasilien, till värme, stränder, liv och den sjungande dialekten som gör portugisiskan så svår att förstå men vacker att lyssna på.

Medans jag väntar fortsätter jag att knattra in kladdiga krumelurer till vackert korrekt svenska på min dator, far iväg hit och dit på sista-minuten-hittade besök och sover i ny säng/golvmadrass varje vecka. Jag älskar, och frustreras, över den lösa strukturen på fältstudiet. Knappt några intervjuer är intervjuer med satt tid och plats. De är samtal och frågor i baksätet av en bil, under ett paraply i ösregn, vid frukostens kritvita bröd...

Och så sprider jag min musikaliska gåva till världen. Att blåsa på strå så där så att det tjuter alldeles ljuvligt tycks helt oupptäckt utanför sveriges barnaskara, så jag sprider med glädje detta oljud till resten av planeten. Värsta partytricket. Här är min första elev som efter ett antal tappra försök lyckades få fram det sköna skriket ur strået.

sent en första advent utan tända ljus

Nu glittrar brasilien igen. Gammaldags samba rör sakta och mjukt mina öron. I halsen river en caipiroska mina stämband. Vi pratar förändring och politik och marxism och releasen av agenda latina americana imorgon. Och jag mest lyssnar. På språket, musiken, natten. Jag ler lite och så gör det plötsligt så ont, nånstans inuti vet inte vart. Snart måste jag lämna allt detta. Och jag märker att mitt liv inte längre är studier -avbrott för att resa till brasilien- studier. Nu är det brasilien -avbrott för att studera- brasilien. Och det känns bara självklart. Rätt. Uppenbart.