Fjällen får mig att hissna. Över krafterna som skapat dem, över tiden och alltings storhet. Under den här kursen i Fjällfloristik syns alltings storhet också i det minsta lilla.
De tuffa små blommorna och andra växterna som klarar den långa vinterkylan, där de på några få veckor hinner växa och slå ut. Som isranunkeln, blomman som växer högst upp av alla blommor i europa, som behöver flera år för att gå från frö till färdig blomma och frö igen. Respekt!
Tyvärr fotade jag aldrig den (varför?), så det blir bilder på mossa och dvärgtranbär med sin skira rosa krona.
Eller fjällgrönan som bygger upp sin egen lilla kudde av substrat på utsatta vindblottor. I kudden kan det vara hela tio grader varmare än runtomkring. Gullbräckan som tar sig in i skrevor, forskanter och överallt.
Vid fikarasterna kan man titta ned och runtomkring en finns allt möjligt i minivariant. Allt helt perfekt.
Idag säger jag på återseende till Abisko. Det känns bra.
1 kommentar:
Men ååååååhhhh vad härlig resa du varit på!!! Hur fint som helst - man blir alldeles till sig av allt det vackra!
Skicka en kommentar