bergtagen

#Fjällfie

Jag har i flera dagar skjutit upp bloggandet. Inte för att jag inte hunnit eller inte velat. Med nätter ljusa som dagar och en själ som fladdrar blir det ändå inte mycket sömn. Utan för hur skulle jag kunna välja ord och bilder som ger bara en smula av de här magiska platserna? Hur kan jag välja bara några?

Jag vet att jag är lyrisk, och kanske låter jag alldeles fånig, men jag är så betagen, bergtagen, av fjällen. Jag har aldrig sett platser som dessa förut.

Bergen. Bergen som vindlar och växer och förändras för varje steg, vyerna som öppnas och försvinner, snölegornas vita fläckar och molnen som slickar topparna och kastar sig fram och förbi. Fjällvråkens klagande kattjamningar när den cirklar över myrar och fjällbjörkskogar.

Lapporten i all sin majestät som ramar in mina dagar här. Vattnet som är så klart att varje sten på botten i fjällsjöarna syns och som rinner fram överallt, får handen som fyller vattenflaskan att isa och tänderna att värka.

Redan innan jag åkt härifrån saknar jag det. Nästa år ska jag gå Abisko-Nikkaluokta, den nordligaste delen av Kungsleden, fast jag redan värker efter att få snöra kängorna och göra det i år.

Men det får vänta, andra planer ligger för sommaren, detta år får jag se och längta, lära mig mer och samla tips och kunskap från de som kan. Och lära mig om växterna längs spångar och stigar.