fredag, februari 28, 2014

foton å sånt

Bästa Ulrica skrev en kommentar till det här inlägget (eftersom jag inte har någon skam i kroppen och tycker om komplimanger återger jag kommentaren direkt här):
Alltså, de här bilderna. Så fina! Har tittat på dem flera gånger nu och kan inte sluta förundras över dem! Hur gör du? Vad har du för kamera och hur redigerar du?


Så jag tänkte att jag gör ett inlägg om det. Det hela har potential att driva iväg lite (bara som en liten förvarning). Jag blir alltid så himla glad när någon tycker om mina bilder! Nästan gladare än när folk gillar det hantverk jag gör. Och det skriver jag inte för att fiska komplimanger. Det bor en ambitiös hobbyfotograf i mig som aldrig riktigt får den uppmärksamhet den vill. Men den tycker det är attans härligt att få fota till bloggen, även om det inte blir de storslagna dokumentära bilderna.

Det finns väl någon form av kreativ utmaning i att också få den tusende bilden på en stickning att ha någon sorts estetik... Och att fota i naturen engagerar mig alltid! Då tappar jag helt tiden och den där promenaden blir till flera timmar på nästan samma plats. Men allra bäst är nog resefotograferandet -alla dessa människor, alla dessa blickar, kroppar och berättelser som, en liten liten del av dem, fryses och blir kvar.

När jag gick i gymnasiet fotade jag ganska mycket i svartvitt analogt (det var ju liksom före digitalkamerornas frammarsch) och framkallade själv i riktiga eller provisoriska mörkerrum (skrubben i källaren i mina föräldrars hus). Jag älskade det. Magin i att få se bilden bryta fram i framkallningsbadet, se hur den blev, känna exakt när det var dags att sluta belysningen eller ta upp den ur badet. Och jag har aldrig kunnat släppa känslan av att foto i grunden är analogt, ett konkret hantverk. Både fotograferandet och det som kommer efter.


På mina första långresor var det min stora analoga kamera som hängde över axeln, då med färgfilm (att framkalla 2000 bilder -ingen överdrift- själv i mörkerrum var ett lite för stort projekt). Jag tror att den var en Canon och några av mina absolut bästa bilder är tagna med den, som bilden på barnet ovan från Tanzania 2005 som jag scannat in. Kanske är det för att hela den tiden rusar in i mig när jag ser den, men för mig är det en av de starkaste bilder jag har.

För ett gäng år sedan började de digitala systemkamerorna bli så pass billiga att jag bestämde mig för att köpa en. Jag skulle ut på en ny långresa, denna gång till Brasilien, och jag är glad över att jag hade min digitala kamera då.

Jag kan ärligen säga att det inte var ett lätt beslut att köpa den, men möjligheten att få fota bild efter bild och bara framkalla de bästa lockade, fastän det var ett steg bort från mörkerrummet och det analoga. Och det dröjde en tid innan jag kunde få mig själv till att redigera bilderna digitalt, det kändes som fusk. Utmaningen är att ta en så bra bild att den inte behöver redigeras, tyckte jag.


Och så tycker jag till viss del fortfarande. Men nu redigerar jag de flesta bilderna lite innan de hamnar på bloggen. Använder inget riktigt redigeringsprogram som Photoshop utan bara det program som finns i datorn förinstallerat -Windows Live Photo Gallery. Min redigering brukar bestå i att jag drar upp ljusstyrkan och kontrasten något, tar ibland ned skuggningen också. Om kameran fångat ljuset för gult eller blått kompenserar jag ibland för det. Men jag gläds för varje bild som är bra nog utan redigering.

Jag tycker himlarns mycket om min digitala systemkamera, den börjar vara några år nu (modellen är från 2006-2007, jag köpte den lite billigare 2008) och objektivet har jag kraschat en gång och fått byta ut, men själva kameran har fungerat pålitligt genom resor och regnskurar. Det är en Nikon D40x och som objektiv har jag ett standard zoom-objektiv 18-55mm som jag tycker klarar det mesta och tar ganska bra närbilder. Ibland skulle jag vilja ha ett fixerat objektiv som kan ge lite kortare skärpedjup, men har inte slagit till och köpt något ännu.


Du ska inte ha en kamera som är tokmycket bättre än vad du som fotograf är, var rådet jag fick när jag skulle köpa min kamera, och det ligger nog mycket i det. Det är fortfarande du som tar bilden, kameran tar den inte åt dig. Den kamera jag har nu täcker gott och väl mina fotobehov och det finns rum att växa mer i den. Nackdelen är att den är stor och tung -men jag älskar att den känns som mina gamla analoga kameror, ett riktigt objektiv att vrida på.

Tack så mycket för frågan Ulrika! Det var roligt att fundera och minnas lite. Jag vet inte om jag egentligen svarat på frågan "Hur gör du", för jag vet inte hur man svarar på den... Jag letar efter bilden när jag ser något, var i det jag ser som bilden finns, hur den ska komponeras, jag tar många foton direkt efter varandra med små variationer, letar efter nån sorts känsla. Det är nog så jag gör.

5 kommentarer:

Rumpetuss sa...

Helt galet underbara bilder!!! Du är duktig du!!! Bilderna på barnen var de allra bästa, jag blev alldeles rysig!!

LallaGunilla sa...

Jamen så är det, alla dina bilder är så otroligt fina.

Men jag minns särskilt en serie bilder från din skog (Skuleskogen?). De var helt underbara och fick mig att riktigt längta dit.

Ulrika sa...

Men vad kul! Tänk, jag blir inte förvånad när du berättar din egen fotografhistoria. Jag visste väl att du har övat mycket! Underbara bilder du visar! De där programmen du hänvisar till ska jag kolla upp. Var finns de? I Word? Jättebra inlägg!

maria carlander sa...

Tack!

Ulrika: Programen finns, i alla fall i min dator, förinstallerat som ett program att visa bilder i, eller redigera med (ett ganska basic program, finns inget fancy) och kommer upp som ett val för mig om jag högerklickar på fotot och väljer 'öppna med'...

Solveig Lövendahl sa...

Oj! Alltså bilden på det lilla barnet med handen på huvudet, så himla fin. Du är bra på så mycket!