sov gott

Det var han som lärde mig att läsa och räkna. Med gammelfaster Annas skolböcker från århundradets början höll han sommarskola för mig, och mitt fyra-femåriga jag ivrade och längtade och ville lära mer. Fler meningar att staka sig igenom, fler tal att plussa ihop. Den hemliga kunskapen som förvandlade tecknen till sagor och dechiffrerade vuxnas kodspråk.  

Och det kom decembrar och varje år tog han med mig och mina syskon till affärn för att köpa nyttiga julklappar som verktyg och badsalt på kilo till alla i familjen. På kontoret i källaren där det luktade gammalt papper och skrivmaskin lärde han oss att slå in paket snyggt. Och sen under försäkringar om att aldrig hade julgranen blivit vackrare fick vi klä plastgranen med de gamla prydnaderna av halm, papper och kristyr.

Med kammen i bröstfickan på riktigt 50-talsmanér höll han ordning på det kritvita håret som svallade i vågor på hans huvud, fick med vilja och vatten håret att ligga i kontrollerade böljor. Det är hans lockar som jag, som det enda av barnbarnen, har fått ärva. Kanske får jag riktigt vitt hår en dag också, precis som han.

Och han hade tusen berättelser om tiotusentals dagar i livet. Om alla original som bodde i byn där han växte upp, om hästen och gården och alla syskon, om att utbilda sig per korrespondens. Om när han smugglade diskbänkar till Finland efter kriget, om när han delade ut ransoneringskuponger.

Om de tidiga semesterresorna ut i europa med både flyg och husvagn, då när charter fortfarande var ett kittlande nytt äventyr. Och om när de plankade i tunnelbanan och stal chokladbollar från de andra på skidresan. Om åren med pälsaffären i garaget som lämnat efter sig de fina galgarna med ett snirkligt Wiberg på. Om de andra åren med hans hundra idéer och projekt.

Sov gott nu älskade lilla morfar.
Jag kommer minnas och sakna dig oändligt.