den hårda vägen

Förra helgen hängde jag i verkstan och drejade koppar och lite andra mindre prototyper. Dagen efter drejandet gick jag tillbaka och beskickade, det vill säga svarvade av utsidan och framförallt botten för att ta fram den slutgiltiga formen. Och sen kom tråkmomentet, att hänkla, sätta handtag på, alla 15 koppar jag drejat. Uj sån tid det tar.

Men jag gick därifrån många timmar senare rätt nöjd över kopparnas slutgiltiga form och utseende. Och lite orolig för att kopparna var lite för torra när jag hänklade dem.

Igår gick jag tillbaka och såg att alla, precis alla, handtag spruckit i fästet för att koppen, precis som jag var rädd för, var alldeles för torr. Det var bara att bryta ned alla kopparna i torr-lera-hinken för att kunna återvinna leran.

Och visst var det lite trist, men jag märkte att det inte gjorde mig så mycket. Jag lärde mig mycket på att ta fram kopparna och få dem så lika som möjligt och till en form som jag tyckte känndes tilltalande. Och jag lärde mig gränsen mellan lagom fuktighet och alldeles för torrt...