måndag, mars 24, 2008

från en frustrerad student

Alltså, grupparbete. Vad var det för en penalistiskt sinnad och misguided människa som uppfann det?
Vi tar så en grupp med ofantligt olika människor, delar in dem i par tillsammans med den människa som de absolut har allra svårast för och har en helt annan syn på arbetsmoral och vad lagom nivå att lägga sig på är, och tvingar dem att göra ett jobb tillsammans. Så kan de lära sig av varandra, bära varandra och bli en vacker homogen massa som har samma kunskaper och drar samma strå till stacken. Eller så kommer det sluta med att en av dem gör ingenting och den andra gör allt under konstanta framviskade svordomar. Och sen sätter vi samma betyg på dem båda.
Heja likhetstänkandet.

7 kommentarer:

Emma Nordung sa...

Hm. Undrar vilken av dem som är du...hm.

Anonym sa...

Tack för att du sätter ord på detta och dessutom formulerar det så snyggt! När jag försöker uttrycka samma sak blir det mest högt blodtryck och skrik som AAARGH! Lider med dig...

Anonym sa...

haha, jag känner igen det höga blodtrycket och urvrålet...

Heldri sa...

Jag förstår dig helt och hållet! Grupparbeten ligger högt på min lista av saker jag aldrig förstått meningen med men känner starka aversioner mot, den ligger tätt följd av uppsatser och presentationer.

Cecilia N sa...

Jag tror att jag och min nuvarande parhäst har ungefär samma insatsambitioner, däremot vet jag inte om vi är på samma tåg vad gäller vad som ska göras i vilken ordning och varför.

Eller så är vi det fast i olika vagnar.

Nåja, vi får se.
Nu innan tentan ligger det arbetet dock nere (från min sida iaf.)

Cecilia N sa...

Btw, har du sett den här? http://entill.typepad.com/entill/2008/03/glad-psk.html

Helena sa...

Visst är studentlivet alldeles fantastiskt. Har precis överlevt en B- uppsats tillsammans med två gläfsande terrier i ett ämne som ligger så långt ifrån mig själv som man kan komma. Härda ut och räkna dagarna som återstår tillsammans med puckona, det hjälpte mig!