Så jag bloggar lite istället.
Innan jag lämnade ombonade föräldrahemmet för studentkorridorens levande och döda mjölbaggar (hittade ett nytt mjölbaggefäste igår -i kakaon *hurv*) och kalla verklighet gjorde jag mig ett pannband. Pannband är egentligen ganska töntiga. Jag ser mig själv i hemska, mångfärgade spännband på mellanstadiet. Så förvånad blev jag när jag förälskade mig i -ett pannband. Stickat enligt mönstret calorimetry med överbliven ecoull från våffelvantarna, ligger det som en varm och mjuk liten kompis över en trött hjärna.
Första stickningsförsöket resulterade i en alldeles för stor variant, så det var bara att frogga och böra mindre. Men sen it was good. And ain't we pretty..?
4 kommentarer:
Hah, pretty it is. Har också haft en aversion mot pannband sedan överdosen i barndomen. Döm om min förvåning då jag blev kär i ett på stan. I love it.
Kanske dags att prova med ett pannband, de var längesen för mej med.
Ha en go helg på dej,
Eva.
Mönstret kommer från boken The Ultimate sock Book från Vouge Knitting.
Dom fungerar helt säkert som muddar också.
Eva.
Å vad fint, och mjukt! Jag har klappat på ekoullen men inte köpt någon än, måste åtgärdas. :)
Skicka en kommentar