måndag, september 08, 2008

den lilla randiga


När envisheten vinner över ohändigheten, då sätter sig en liten fröken vid symaskinen och syr, svär, sprättar och syr om. För det mesta undviker jag att sy och löser det på andra sätt, men inte idag. Min dröm var ett litet fodrat fodral, och ett litet fodrat fodral var just vad som blev efter en halv eftermiddags slit vid nålen. Jag kan ha skapat universums fulaste knapphål, och här och där är det lite knövligt. Men däremellan är det riktigt bra och alla segrar räknas i kampen mot symaskinen...


Tyg: överblivet rejält stolsdynetyg ytterst, lite orange bomullstyg innerst, och däremellan väsentliga bitar av mammas gamla morgonrock.

1 kommentar:

Mya sa...

Du tänker helt fel! Det är ingen kamp mot symaskinen. Den är din vän, om DU låter den vara det. Tänk att ni är ett, tänk dig in i maskinens innandöme, hur trådarna löper in i varandra och bildar vackra stygn. Klappa din maskin ibland och säg: "Idag har du gjort ett riktigt bra jobb, du förtjänar en rejäl genomsmörjning!" Ditt fodral är ett första steg mot en livslång vänskap, men relationen måste vårdas! När du kommer och lånar min maskin ska jag visa vad jag menar ;)