lördag, september 20, 2014

jämtlandstriangeln

Det var sol och en himmel som var så mycket större än hemma och en rymd utan ljud. Den enorma tystnaden över hedar och höstglödande fjällbjörkar följde oss mellan mjuka berg och betande renar.


Vi hade det så överdjuriskt bra. Vi sov i solen på mjukt ris, drack bäckvatten och destillerade ned livet till det viktigaste. Två dagar strålade av sommarsol och uppkavlade underställsärmar, en dag lindade in oss i dimma och lät bara solen lysa upp leden en liten bit i taget i silverskimrande dis.

Jag njöt hela vägen. Av att komma in i lunken och lugnet, av vandringssällskapet och nya sköna människor vi träffade längs vägen (tänk att det kan vara så socialt mitt i den privata ensamheten, det tycker jag om). Av att inte ta några beslut, att låta tiden gå från klocktimmar till kroppslig tid. Vi tittade på klockan när vi lämnade stationen på morgnarna, sedan fick den vara avstängd tills vi var framme vid nästa. Äta och pausa när kroppen tyckte det, inte klockan.  


Vi lyxvandrade med lätt packning och bodde på STF i Sylarna och Blåhammaren, njöt av varma duschar och bastu med utsikt och ensamheten i köket när precis alla utom vi och tre nya kompisar åt på restaurangen. Men att få äta egentillagad linsgryta med solens sista ljus över bergen, det var lika fantastiskt som den bästa trerättersmiddagen.

Ingen av oss ville stiga på nattåget söderut igen och drog ut på färden ned mot Storulvåns fjällstation. Himlen var så klar och själen så lugn.

fredag, september 12, 2014

3 mot väggen

Men vad gör du egentligen, varför kommer det inga nya inlägg på bloggen, vavava? Jag ställer tre skyldiga mot väggen.

1. Den absurt tjocka boken om allt.
Den här hänger jag med mycket just nu, och det gillar jag. Hur kroppen och allt funkar -roligt! Den är trots sin storlek rätt översiktlig och lättläst.
Dock ej lämplig som sänglektyr om man inte vill kombinera läsning och styrketräning. Eller dö när man får den i huvudet.



2. Tröjstickning.
Har jag sagt att jag gillar plötulopi just nu? Den första tröjan är blockad och klar och ska fotas så snart jag får tid och lust att posera lite men oj så trevlig den är!


Tröja nummer två började med roströd kant, men har nu gjorts om till hittills enbart mörkgrå -det blir en till tröja med ok, denna gång något mer hemmasnickrat mönster. Jo, som svar på fråga: jag har köpts mitt garn av Hella -hon är hur trevlig som helst och skickar gärna med posten! Kolla in hos henne vetja.


3. Torka grejer.
Jag har experimenterat med torkning av grönsaker och tillverkning av egna "bars" (inte helt framgångsrikt, nya experiment krävs framöver). Varför då? Jo, i helgen blir det vandring!

När sommarens började övergå i höst insåg jag att jag inte alls var klar med fjällen, jag behövde lite till. Så jag drar med en vän och går jämtlandstriangeln nu. Det blir en perfekt "testrunda" inför en längre tur nästa år, så nu ska det kollas matåtgång och packningsinnehåll.

Men mest av allt ska jag andas in berg och höstluft och öppen rymd.

lördag, september 06, 2014

garngarngarn

I maklig takt har den nya terminen flutit in i mitt liv och jag petar på sommarhjärnan och manar den till disciplin och återupptäckt av gamla förmågor. Men mest stickar jag (oh joy of studentliv i terminsstart) och andas in sensommarhösten.

Under sommaren ackumulerades garn från lite här och där. Det började förstås med Plötulopit som köptes när sommaren var ny och sval och tveksam, och som nu blir till tröjor på stickorna. Ah, vilket trevligt garn -inte alls så skört som jag blivit varnad -men visst, det är ingen dröm att fästa trådar eller sy igen ärmhålen med det. Men det går fint om man tvinnar garnet lite lätt först.



I Abisko hittade jag en låda med fårdoftande ullgarn i stora mörka härvor på parkeringen utanför coop Lapporten, gömt bland klockor med vargmotiv och annat tjusigt. Garnet ser handspunnet ut och är enkeltrådigt men grövre än mitt standardgarn Kampes, jag får göra en uppskattning av löpmeter framöver. Det är tydligen från Polen, i Abisko itself finns inga får. Garnet ska eventuellt bli en enkel fluffigt stickad tröja att ha på vandring. Eller så blir det en väst och sockar.

I käraste Umeå, min gamla studentstad, blev det självklart ett besök på hemslöjden -källan till att jag började använda Kampes garn. Det var billigt, det var ull i precis lagom form av mjukt och rivigt, och i alla fantastiska färger. Vanans makt är stor, jag tycker om att känna ett garn, jag vet hur det beter sig, jag vet vilka stickor jag vill använda, vilka mängder som går åt. Och tja, jag gillar fortfarande att det är billigt...

Jag kan verkligen förstå lyxen och det härliga med alla dessa underbara garnkvaliteter som finns att köpa, och tycker det är både sympatiskt och viktigt med små tillverkare och uppfödare, men jag har så svårt att betala 150-350:- för en härva garn, när mitt go-to-alternativ ligger på runt 60:-... Tur för mig att jag aldrig fastnat för olika blandningar av ull och silke eller andra ljuvligheter.



Den här gången blev det påfyllning av grått och vitt, grundfärger jag alltid vill ha hemma att blanda med andra färger, och lite rött och turkost som är två nygamla favoriter, för att grått/vitt, turkost och rött är en så sjukt fin kombination! Nyheten denna gång är tre härvor riktigt klarblått eller kornblått garn som jag inte tidigare haft. Jag börjar inse att jag tycker väldigt mycket om att klä mig i den färgen och tror att härvorna ska bli en kofta av något slag.

Och till sist -presentgarn! Vännen L som är mamma till de tre små s:en som jag stickat lite tröjor till, nu senast fick det pluttigaste s:et den lilla väpnartröjan. När vi sågs i sommar fick jag några härvor fint mjukblått tretrådigt ullgarn direkt från 70-talet och Morjärvs ullspinneri. Min kompis hade fått en hel mängd av garnet i samma färg från en äldre släkting (hm, hoppas jag minns rätt) och tyckte att garderoben nu var mättade av vantar, sockar, mössor och annat i den färgen... Jag har inte bestämt vad det ska bli av garnet, jag får se när de rätta projekten dyker upp!



Nu är det dags för lite sticka-från-stashen-ambitioner det närmaste året eller så. Jag hade ju ett helt år för ett tag sen när jag inte fick köpa nåt (annat än komplement), och jag gillade den utmaningen för kreativiteten. Min garnkorg putar öppet och går inte att stänga -vilket är min signal om att det börjar vara lite mycket i gömmorna. Och det är ändå utan att något av sommarens garner ens är nere i korgen. Erhm.... Jag tror att det blir en stickande höst och vinter


söndag, augusti 31, 2014

ge mig mer

Den snabbaste tröjan jag stickat är avplockad från stickorna en vecka efter att de första maskorna lades upp. Samma dag börjar jag på nästa. Dubbelt plötulopi alltså, det är the shit. Denna gång mer inspiration från fiskartröjor än isländskt medans jag funderar på hur nästa isländska tröja (som jag inte har garn till) ska se ut.

Girigheten.

onsdag, augusti 27, 2014

plötulopi

Tack för alla kommentarer kring sockarna! Jag improviserar designen men kan gärna rita upp mönstret och visa på bloggen, ett enkelt repeterande mönster med två färger i taget.

Höstluftens kyla och lust sticka varmt varmt. Dubbelt plötulopi löper fluffigt mellan fingrar och stickor. Det går snabbt, blir varmt och så mycket mjukare än jag kunnat tro. Snart dags för ärmar och sen det bästa; oket.

tisdag, augusti 26, 2014

gröna tomater


Jag kom hem till balkongen och en DJUNGEL av gröna tomater. De har fått kärleksfull vattning av en vän och har sakta jobbat på att ta över båda stolar och bord. Än så länge bara gröna fint randiga tomater. Hmm, leta leta, en röd! En liten vinbärstomat har jobbat på bra inne i buskaget av grenar.

Den tar vi.
#skördefest


lördag, augusti 23, 2014

torsdag, augusti 21, 2014

hemma

Det ligger en kyla i luften. Bakom rodnande rönnbär och gömda svampar. Höstens första andetag. Jag andas in luften och årstidsväxlingarna puttar ut känslorna som ligger där, redo varje år. Vemodet över att något tar slut. Längtan och förväntan på det som ska komma. Jag tycker om hösten. Luften som får mig att vilja både ut och vandra och in och kura.

Precis när höstens första pustar låg i luften traskade jag iväg med lätt ryggsäck och ingångna kängor, in längs Höga Kustenleden, till en av mina favoritplatser i världen -Slåttdalskrevan. Ni vet, den som varje år syns på bild här i bloggen. Det kan den få ha.

I år gick jag för första gången utan sällskap, och för första gången med övernattning. Jag visade kängorna höga kusten och lärde mig att det ingår en hel del kilometrar/mil på grus och asfalt längs leden. Men däremellan, där finns skogen, bergen, vattnet.


På ömma fötter kom jag fram till den fina stugan vid Tärnättholmarna och kastade mig i det grunda vattnet, låg och flöt och hoppade plaskande till varje gång någon av de små fiskarna blev för närgången. I kvällsljusets strand lästes bok och åts middag och allt var fint. Ensam kröp jag in i stugan där jag blev den enda nattgästen. Det gör mig rörd att det står fina iordningställda stugor längs hela leden. Tänk, allt detta får användas av vem som helst, när som helst, helt utan att betala.

Men sen var jag inte ensam i stugan längre. Det föll smällande grejer i golvet, de tomma pet-flaskorna vältes och rullade runt, det prasslade i påsar och lät i dörr, golv och tak. Med ett mantra om att spöken inte finns sov jag räv och vaknade titt som tätt av nytt skrammel, för skraj att sätta i öronproppar.

Vid 05 väsnades det igen men det var ljust ute och jag bestämde att det var dags att gå vidare. Uppe vid Slåttdalsskrevans fot, vid den lilla tjärnen Tärnettvattnet, badade jag och åt min frukost. Allt var stillhet, en ensam korp ropade från berget. Morgonljus över klippor och skog och den vackraste formen av ensamhet. Jag har aldrig gått upp genom skrevan ensam och jag sjöng rövarsången så det dånade i bergväggarna. Lade mig att vila på toppen uppe bland moln och himmel. Hemma.