skip to main |
skip to sidebar
Så många av er som har minnen och goda erfarenheter av den här symaskinen! Syslöjd och mormor/farmor och annat fint. Jag undrar vart den här maskinen har stått, vilket barn som prytt det med klistermärket på sidan. Det är något speciellt med något som är byggt för att verkligen hålla -namnet 2000 kommer från ambitionen att bygga en maskin som skulle hålla att använda ända tills dess. Såhär 2013 kan vi säga att det klarade de av, med råge.
Jag blev lite darrig när jag insåg att maskinen jag höll på att köpa redan hade nästan 50 år på nacken (var det vettigt att lägga pengar på att köpa en så gammal bruksmaskin?), men nu har all oro trillat av. Idag har jag provsytt ett par sommarbyxor på den och den är helt underbar att sy med; stark, stabil, förtroendeingivande mekanisk. Tyst är den också. Och plötsligt känns det inte osannolikt att den kommer att sy i 50 år till.
Det svårt att låta bli att komma in på tankar om konsumtion och kvalitet. Att inte bli förbannad över att ingen idag bygger för nästa sekelskifte, som om vi plötsligt glömt bort hur man gör, och att man tvärtom bygger in fel, avsiktligt väljer undermåliga komponenter. Att inte bli arg över att maskiner idag är så dåliga i grunden att det inte ens lönar sig att reparera dem, att det är billigare att slänga och köpa nytt nästan vad det än gäller. Hur många ägodelar har du som det är lönsamt att lämna in på reparation? Jag tror inte att jag har nån. Inte ens min ganska dyra systemkamera, när objektivet gick sönder var det billigare att köpa ett nytt.
Det är en sådan kejsarens nya kläder-ekonomi vi lever i där alla måste vända bort blicken, fortsätta konsumera -spelar ingen roll vad, huvudsaken att det är mycket och ofta- för att systemet ska fortsätta rulla. Där lösningen på allt är att få folk att spendera alltmer pengar i det offentliga systemet. Inte mellan varandra, inte genom hantverk och gentjänster. En ekonomi och samhälle som inte är baserat på behov och kvalitet och ett bra välmående, utan på tillväxt, och där mer är den enda vägen för att systemet inte ska krascha.
Då gör det mig i djupet tacksam över att ha förmånen att få lära mig gammal hantverkskunskap, oavsett om det är att sticka, sy eller göra keramik. Och jag blir tacksam över att så ofta få känna mig nöjd med det jag har, att inte känna att jag behöver mer, nyare, häftigare. Utan att det allra allra bästa kan vara något som redan funnits här i 50 år och använts av många före mig.
Förra veckan drog jag fram min symaskin för att impulssy sommarbyxor. Någonstans i bakhuvudet visste jag att den hade nåt fel på sig men jag tänkte lite optimistiskt att det kan jag laga! Det kunde jag inte. Projektet söka symaskinsreparatör inleddes. Jag ringde runt till stans alla symaskinsförsäljare och fick samma besked överallt -en felsökning, service och lagning kostar från 895:-. ÅTTAHUNDRANITTIOFEM KRONOR! För ett fel som jag visste precis vad det var. Huvva.
Men så fick jag kontakt med symaskinsreparatören Anders. Han sade det som jag visste var sanningen, att det helt enkelt inte lönade sig att reparera mitt moderna billiga plastvidunder eftersom det snart skulle gå sönder igen. Så undrade han försynt om jag kanske skulle vara intresserad av en bättre begagnad gammal bra maskin? Han hade nämligen en Husqvarna 2000 hemma hos sig som han servat upp och skulle kunna låta mig köpa om jag ville. Han ville egentligen inte skiljas från den men tyckte att det väl räckte att ha en symaskin redan...
Jag funderade, läste lite om den på nätet och förstod att allt reparatören sagt var sant, att det är en riktig kvalitetsmaskin och arbetshäst som håller för alltid (tillverkad på slutet av 1960-talet) och klarar det mesta, inklusive elastiska sömmar som jag tänkt skulle vara bra att ha. Så jag slog till och fick den till och med hemkörd till mig. Vilket jag sen förstod var ännu bättre än jag trott eftersom maskinen väger ett ton.
Men åh så fin den är. Den bor i sin egen väska och är så snygg så snygg. Äntligen äger jag något som är på riktigt. Jag har inte ens provsytt på den men jag tror att vi kommer bli jättebra vänner, Husqvarna 2000 och jag.
Helgen har varit ett logistiskt mästerverk. Jag hade en bil till låns och transporterade keramik, bubbelplast, skrivare, folk, 100 liter jord och 200 kg lera och körde bara vilse tre gånger i Stockholm.
Det har varit lite hektiskt men nu är äntligen första lasset keramik till sommarens försäljning inpackad, visitkort utskurna och hela alltet på väg norrut. Resten av sommarkeramiken står nu på tur för bränning och sen, ja sen, då ska jag starta en liten bloggaffär!
I fönstret svajar små taniga plantor av tomat, koriander, paprika, kålrabbi och fänkål. Det är svårt att tro att de kom i jorden samtidigt som de maffiga pumpaplantorna som nu står på balkongen och vänjer sig vid utomhuslivet.
Jag håller på att bygga lite här på bloggen i all hemlighet. Jag tror att det kommer bli bra! Och så håller jag på att fixa detaljerna inför sommarens caféförsäljning. Bara längtar efter att berätta mer om det också! Tills dess önskar jag er mycket fågelsång och våryra.
Det går inte att riktigt omfatta att det bara är en månad kvar på terminen, en månad kvar tills jag gjort min första termin som student igen, en månad till tentorna, en månad till dans och festivalnätter, en månad tills jag reser upp med min keramik till Norrland. Allt det här betyder att mycket litet tid spenderas sittandes i soffan med en stickning och både triangeltröjan och sjalen ligger bortglömda i en korg.
Men jag trivs nu, när livet tillbringas på cykeln, med vänner, med ljusa kvällar, med dans och skratt och spel och föreläsningar och skoluppgifter (igår temperaturmätte jag halva Uppsala). Med långa stunder i verkstan för att hinna dreja, beskicka, bränna och glasera de saker jag vill ta med mig upp i sommar. Så det blir mycket keramikblogg här just nu. Men om ni visste vad jag peppas och stärks av alla fina fina kommentarer om keramiken. Ni är bäst! Och jag hoppas att ni också njuter av ljusa kvällar, cykelturer och hantverk.
Så näst på tur i keramikparaden kommer en av mina favoriter, en av de första sakerna jag ville lära mig hur man gjorde när jag gick mina första kvällskurser. Ljusstakar med fat, eller 'nattljusstakar' som jag tänker på dem som. Jag tycker om ljus och ljusstakar, särskilt för höga ljus. Det blir liksom lite speciellt.
Burkar och askar är det bästa jag vet (jag har många 'det bästa jag vet'). Det är lite hemligt. Om man ser en burk eller ask så måste måste måste man lyfta på locket för att se vad som finns inuti.
Det roliga är att nästan alla verkar vara precis så, från minsta barn till äldsta vuxen. När jag har haft vänner och bekanta på besök och keramikburkarna har stått framme är det nästan det första alla gör, lyfter på locket för att titta.
Glad maj på er, nu är våren officiellt här!
Hej Uppsala!
Idag satsar vi på fest och kaos.
