fredag, februari 26, 2016

växa fram

 
Koftan växer, jag är halvvägs ned på kroppen efter ärmavtagningen. Jag är så himla förtjust i den! Det fantastiska gråblå Isager Spinni som legat och väntat i min stickkorg i flera år sedan det inhandlades i Köpenhamn, testanvänts i flera projekt men alltid repats upp igen, kommer nu äntligen till rätta. Vissa garner väntar bara på sitt projekt. Härvan behöver kompletteras med en till för att räcka hela koftan, och garnet är beställt.
 
Det har varit något så befriande med det här projektet, som att det bara hände. Jag såg, inspirerades och drömde och gick direkt in i räknande och stickande och bara gjorde. Ingen paus för att försöka fundera ut om garnet räcker, exakt hur alla detaljer ska bli. Den växer fram och blir till längs vägen, från en stapel med garn, via en omstickad halsringning till nu en halvfärdig kofta.
 
Stickar med garnerna enkla/dubbla så att de hår löpmeter 300m/hg, och på -enligt mig- helt enormt tjocka pinnar i relation till det; nr 4. Jag som brukar sticka kampes tvåtrådiga på stnr 3... Och ändå blir det så bra. Kanske håller jag på att lära mig att allt inte behöver vara tätt tätt för att bli bra. De större stickorna gör tyget mjukare och smidigare, och flerfärgsstickningen håller det stadigt. Sen stickar jag ju hårt som tusan, så det kanske motsvarar stnr 3½ för någon annan.
 
 

tisdag, februari 23, 2016

minimjuk

Tack för kommentarerna på förra inlägget, jag tycker att det är så intressant att höra hur andra tänker kring det här, det ger tankar in i min egen process. Fantastiskt också att höra att det går att se ett sammanhang mellan mina foton och mina stickningar, någon känsla som binder dem samman. Det var otroligt fin att höra.
 
När jag inte räknar och stickar på stjärnekoftan, utan behöver något som bara är och inte kräver, blir det några varv på en minikofta i sinnessjukt mjuka abuelita merino. När jag köpte härvorna som sen blev till min(a) walnuss(ar) så hade jag tanken om en flerfärgsstickad kofta i beige-grå och vitt, men så blev de två vita härvorna kvar när det beiga blev annat.
 
Mönstret är inspirerat av bladrillejakke, en rätstickad raglan uppifrån och ned men spetsmönstret har jag fått av the awesome Dödergök som använt det i sin galet fina kofta. Jag vill sticka en prick likadan till mig själv, och började faktiskt på en sådan i dubbelt merino tweed. Men jag är inte nöjd med hur halsringningen blev, så den repades upp, jag ska fundera på hur jag vill ha den egentligen och sen försöka igen. Tills dess får spetsmönstret bo på den lite mindre koftan.
 

onsdag, februari 17, 2016

instagramlimbo

Världen skiftar färg.
Vintern gnistrade i vitt. Allt var kyla och iskristaller, och små tanter med rullatorer forcerade snön och blev för alltid mina idoler. Sen blev allt guld och brons, vårens verkliga färger. Jag befann mig vid vintergatans slut och kände själen krulla sig av färgerna och vårsolens värme mot huden. Och vintern föll ned över oss igen. Frusna landskap och snötäckt vass, rådjuren blixtrande genom skogen.
 
 
Bilderna kommer från min instagram.
Jag älskar att alltid kunna bära en kamera med mig, fånga och dela detaljer och ögonblick och färger. Men det gör också att jag hamnar i samma limbo där alla med blogg som skaffar instagram verkar hamna. Vad är poängen med bloggen när instagram är så mycket snabbare, enklare, närmare? Hur ska jag undvika att bloggen bara blir en dubblett av instagram? För det känns ju lite trist för alla inblandade.
 
Själv uppskattar jag oerhört att få läsa andras bloggar, för orden och sammanhangen det ger, eftertänksamheten och summeringarna och tankarna som inte instagram ger utrymme för. Som en människa av ord älskar jag bloggens möjlighet till text och tanke. Och här ger jag slöjden, hantverket och detaljerna i det fritt spelrum. Det har alltid varit en utpräglad slöjdblogg, med visst inspel av allmän fotoglädje, och så håller jag den gärna, den nivån av (o)personlighet känner jag mig hemma med här.
 
 
Men jag älskar instagram för fotograferandets skull. För att jag där kan få bara fokusera bilden, kommenterad eller okommenterad och fri från genrebegränsningar (som bilderna här visar har jag en stark förkärlek för naturfoto). Min instagram, vet jag nu efter några veckors användning, kommer aldrig att bara handla om hantverk och slöjd. Den handlar mer om bilden och fotograferandet, minne och känsla, detaljer av vad jag ser och tänker och är mitt i. Jag trivs med att den är något annat än en förlängning av bloggen. De behöver inte ens vara släkt.
 
>> Hur tänker du kring relationen mellan blogg och instagram, både om du själv behövt ta ställning, eller om du är en läsare/beskådare av någon eller båda? Använder du dem på olika sätt, och vad uppskattar du med de olika formerna?

måndag, februari 15, 2016

stön

Att sticka flerfärgsstickning från avigan är INTE avslappnande eller trevligt över huvud taget. Även om det började gå bättre efter några varv skulle jag aldrig få för mig att göra ett helt plagg så. Tur att steekning finns, även om det skrämmer livet ur mig. Det här ska bli en kofta som ska steekas, men eftersom jag vill ha ringningen lite lägre fram så börjar jag med 16 mönstervarv fram och tillbaka, innan jag tar ihop och kan börja sticka runt.
 
Efter att ha suttit hela söndagseftermiddagen och kvällen, testat och gjort om och räknat om lite och blivit lite själaglad över hur snyggt mönstret gick ihop, och äntligen kommit så långt så att jag tog ihop halsringningen så... känns den för liten. Bajs.
 
 
Det handlar inte om mycket, det är sådär precis på gränsen. Krage/muddkant ska stickas på efteråt, och jag vill inte att den ska ligga an mot halsen och upp i nacken som jag är rädd att den kommer göra som det är nu. Möjligheten att våldsblocka finns, men frågan är om det blir bra nog, och hur det påverkar flerfärgsstickningen.
 
Just nu funderar jag på att låta denna sitta kvar på stickorna och göra en ny med lite förändringar och se hur det blir (så att jag inte repar upp denna bara för att komma på att den duger). Ska sticka om halsringningen på ett halvt nummer större stickor (stickningen just nu är så pass tät att jag tror att det kan bli bra oavsett), och dessutom lägga upp 2m extra vid varje markering (minus ringningen). Så får jag se om 12-14 extra maskor och lite större stickor kan rädda det hela. För jag har ingen jättelust att räkna om flerfärgsmönstret och få det att stämma överallt igen...

söndag, februari 14, 2016

räkna räkna

Jag räknar, ritar, skissar, upptäcker nya problem och möjliga lösningar. Tusen detaljer att ta ställning till. Det är svårt och jobbigt, och alldeles underbart.
 
Det ska bli en flerfärgsstickad kofta med rund/"nedsänkt" ringning fram men raglanärmar. Det har jag aldrig försökt mig på, och nu ska det stämma i flerfärgsmönster också. Och mönstret som ska gå jämnt ut mot knappkanter, efter ärmarnas avtag, mot raglanökningarna. Ser fram emot ett antal ad hoc-lösningar under stickningens gång...
 
 
Mönstret är direkt superinspirerat/taget från Pinneguris fantastiska vinterstorm, med en klassisk norsk stjärna i huvudrollen. Älskar de färger hon använt, den rostiga randen genom dem.
 
Jag plockade fram rostrött kampes och gråblått spinni från Isagen som får hållas dubbelt. Och säkert inte kommer räcka hela koftan ut (men den dagen den sorgen). Som grundfärg ville jag ha riktigt riktigt ljusgrått garn och beställde Kampes ljusgrå som visade sig vara lite mörkare än jag trodde. Men jag har bestämt mig för att det kommer bli bra.
 

torsdag, februari 04, 2016

minskningar

Vilket skillnad i uttryck olika minskningar ger! La märke till det mer än vanligt under mitt senaste projekt, och det får mig att vilja lägga ännu mer märke till sådana detaljer framöver, i mina och andras projekt. Vara mer medveten i mina val.
 
För en vecka sedan eller så la jag upp till en flerfärgsstickad mössa. Mönstret är taget från Northdale hat av Gudrun Johnston, men jag har faktiskt inte köpt mönstret utan bara tittat på mössan och härmat det enkla fina mönstret. Så när jag kom fram till minskningarna så fick jag uppfinna min egen version. Det passade att göra en 6-faldig minskning (tror att originalet har 8), för att då kunna följa mönstrets vågor och romber.
 
 
Först gjorde jag en "sock-tå"-minskning, som jag gjort på min stjördalsmössa och tycker är grymt fin där. På den här mössan tycker jag däremot att det såg ut som att en sjöstjärna kravlat upp på mössan och dött. Det grova och tredimensionella passade inte alls tycker jag. Repa upp.
 
Sedan provade jag att göra minskningarna enligt sk2togpsso (lyft en maska, sticka ihop två, dra den lyfta maskan över). Och det blev så sjukt mycket bättre! Mindre död sjöstjärna, mer snöstjärna. Attans vad bra det blev tycker jag.
 

torsdag, januari 28, 2016

liten enkel

Innan jul höll jag bara på med en massa små mellanprojekt i väntan på ledigheten och att få börja med Siri. Ett av mellanprojekten blev en liten minikofta i vanlig grå Kampes.
 
 
 Bara enkel raglan uppifrån och ned, med den enda tjusiga detaljen att jag använde knappkanterna från walnuss, för att se hur de funkade på något så litet, och i kampes. Det fungerade bra, om än inte riktigt lika snyggt som i abuelita merino-garnet jag använde till walnuss.
 
Garn: tvåtrådig Kampes
Stickor: nr 3
Mönster: improviserat, passar kanske någon mellan runt 3-9 månader eller så
Knappar: ur den aldrig sinande träknappspåsen jag köpte i Thailand för kanske 10 är sedan.
 

måndag, januari 25, 2016

min egen valnöt

I fredags kväll var det premiär för walnuss och mig. Åh så fin denna kofta är! Jag har aldrig känt mig så just, fin, i något jag stickat.
 
Mjukt mjukt garn stickat tätt och slätt, och så de där detaljerna jag hela tiden kommer tillbaka till; den snyggt konstruerade knappkanten som är den smartaste jag sett (och minnesprövande innan man memorerat alla varianter, varje sida är unik så det är 4 versioner att komma ihåg); knapphålen, vecken vid axlarna och så avmaskningskanterna som jag gjort om femtioelva gånger men ändå tycker att det är värt det. Contiguous-axlarna var intressanta att lära sig, lite pilliga, men grymt snygga, inte minst med vecken som jag är väldigt förtjust i, och faktiskt riktigt bra passform.
 
 
 
Modellen är så nätt och fin, jag som aldrig någonsin har haft "nätt" som ledord för någonting över huvud taget fascineras lite över att något som är stickat, för hand, kan ge den känslan. Insvängningen i midjan är precis lagom för en som inte har så mycket till midja, och den sitter snyggt md sin lite längre front.
 
Garn: Abuelita merino, en entrådig version med 380m/hg som tyvärr utgått ur Pickles sortiment. En vackert skimrande grå-beige som är otroligt mjuk och fyller ut väldigt snyggt. Garnet är generöst att sticka med, både förlåtande mot små skillnader i stickfasthet (syns ingen skillnad mellan aviga och räta varv) och det är drygt - hela koftan väger bara 250g.
Stickor: nr 3½
Knappar: Små svarta matta plastknappar från Ohlssons, himla nöjd med dem.
 
 
Mönster: Walnuss av Ankestrick. Mitt första onlineköpta mönster, och så himla bra. Det är ett välarbetat mönster, inget lämnas åt slumpen - står det att man ska plocka upp, minska, lägga upp etc så står det precis med vilken metod du ska göra det, och det uppskattar jag. Lärorikt. Sen är mönstret rätt meckigt att följa, som jag nämnt tidigare är det en stark rekommendation att göra en egen varv-för-varv-lista så att man inte missar några minskningar, ökningar, knapphål, veck eller annat som sker om vartannat.
 
Trots att jag stickat två exakt likadana koftor enligt det här mönstret, samtidigt, i samma garn (....) skulle jag gärna sticka igen efter mönstret. I annat garn, och kanske med några andra modifieringar, skulle det kunna bli ett helt annat uttryck. Men jag får nog vila från det ett tag först..
 
Ändringar: Eftersom min stickfasthet var helt off stickade jag enligt storlek xl, och fick en kofta i ungefär medium tror jag (efter rätt bestämd blockning). På grund av ändrad stickfasthet räknade jag om placeringar av ökningar och veck etc. Jag stickade både kroppen och ärmarna längre än enligt mönstret, och så skippade jag vecken på ärmarna, så de är bara släta - ett beslut jag är nöjd med.
 
 
Min allra första kofta, och oron för att den skulle bli för liten, för fel, inte min stil, har kommit på skam. Fy attan vad mycket jag tycker om den! Det är svårt att fota utan assistans, och svårt att se passformen på snett-ovanifrån-selfies, så jag tog hallspegeln till hjälp. Såhär fina var vi inför utgången i fredags. Pretty damn awesome