hyllvärmare

Klämmer in ett litet inlägg till innan det är dags att packa väskan och ta ut kompassriktningen. Häromveckan gick jag förbi en loppis, och ja, eh, en hemlös burk följde med hem. Igen. Jag har nu med raska kliv klampat över gränsen för hur många plåtburkar jag rimligtvis kan ha användning för. Men, det kanske räcker med att den bara är fin i hyllan? Ja, det räcker så. Jag nappade också med mig en billig påse med vävgarn i ljusblått, mörkblått och naturvitt som skulle bli väldigt fint som sjal en dag.

på väg igen

Jag vill bara krypa in i helgen och försvinna en vecka, eller en månad. Komma ut lagom till snö, advent och jullov. Jag har längtat efter julen sedan slutet av augusti. Men egentligen är det nog inte julen jag längtar efter, utan bara efter att få vara ledig.

Har haft en rejäl dipp i motivation och arbetslust hela hösten, och vill mest krypa ihop i en liten boll under täcker och stanna där tills allt verkar bättre. Fast, det är klart, jag vet inte riktigt vad det är som ska bli bättre, i alla fall inte jobbmässigt. Kanske har det bara varit för mycket av allt och jag längtar efter att få jobba utan att tänka så mycket. Få måla en vägg, eller nåt sånt.

På tisdag är det dags för jobbresa nr 2 för hösten (egentligen ingår det inte alls så mycket resor i mitt jobb, den här hösten är ett undantag), denna gång till Porto Alegre i södra Brasilien. Jag har varit i Brasilien en gång förut, när jag skrev min kandidatexamen 2008, men då var jag i nordöstra och centrala delarna så södra Brasilien blir nytt för mig. Jag vet att jag borde se fram emot resan, tycka att det är häftigt och lyxigt att få göra sånt här via jobbet. Men just nu känns det faktiskt mest jobbigt att behöva tvätta, packa, sova på flygplan, behöva ta en massa ansvar och inte få råda sig själv. Efter förra jobbresan till Filippinerna har jag slutat tycka att det är glassigt att få resa mycket i jobbet... Jag älskar verkligen att resa, men jag vill göra det på mitt sätt. Och det får man inte när man reser i tjänsten. Då kan det vara en kamp bara att få gå på en promenad längs gatan.

Men, jag vet nånstans bakom mitt hösttrötta hemmakattsgnäll att det också kommer att bli bra. Att jag kommer att skratta massor, få nya bekanta, göra ett bra jobb och tycka om mitt jobb, komma hem med ny energi och för lite sömn. Kanske med en eller annan ny hantverksinspiration. Jag ska göra ett par tidsinställda inlägg här på bloggen, så vi ses då och då, och sen om två veckor igen.


Mormor, eller mormorsmor, och barnbarn
2008, Nordöstra Brasilien

rödrosa

De har varit klara länge, men höstseghet har gjort att det tagit tid att fota och sen blogga dem. Men de är lika krispiga som hösten och jag gillar dem skarpt.

Garn: rosa från London, rött från Sverige (kommer inte ihåg sorterna, orkar inte leta upp etiketterna)
Stickor: nr 2½
Mönster: eget

den röda tråden

Tokyo

Jag tycker inte om storstäder. Men jag älskar Tokyo. Jag vet inte varför, jag bara gör det. Det här var andra gången jag besökte staden, men den första sedan min lillasyster flyttade dit för över två år sedan. Jag fotade nästan inte alls, utan hade det bara bra.

Gick i parken i Kichijoji och tittade på de "romantiska" svanformade trampbåtarna, åt crepes med extra allt i Harajuku, viftade rökelse över mig själv, fick en spådom om framtiden (mycket otur väntar) och tittade i alla stånd vid templet Senso-ji, gick på stan och åkte väldigt mycket metro varje dag, lagade japansk pannkaka med lillasyster, bler flörtad med av en korean som bjöd på inhemsk fruktsprit som var rosa och bubblig och inte god, tittade på gatuliv, snygga stilar och fantastiskt hantverk och galna prylar. Och ja, hade det bara väldigt bra.

Kamakura

Vid kusten, en timme från Tokyo ligger Kamakura, en av Japans många före detta huvudstäder.

Det är alltid något speciellt med kust och öppet hav, var i världen man än befinner sig. Fiskebåtarna som ligger uppdragna på land, ljuset, vinden.

Stadens sevärdheter inkluderar den stora Buddhastatyn och den gamla järnvägen med sitt tåg som ansluter till metrolinjen in till huvudstaden. Både statyn och tåget finns förevigade som gelegodisar. Buddha smakade cola.


Och så fanns andra vackra tempel också, med sten som ser så levande och mjuk ut att jag nästan tror att den ska vara varm om jag rör vid den. Och mörka grottor som sluter in oss i tusenårigt mörker.

från fluff till form

På Ananda i Tokyo stod två damer/tanter/kvinnor och tovade helt fantastiska tofflor. Jag tjuvkikade på hur de gjorde och hon som hjälpte mig att mäta upp ullen visade att de använde en plastsula större än foten att tova runt, och sen klippte de upp ett hål, tog ut den, och fortsatte tova.

Jag kunde inte motstå att försöka också när jag kommit hem igen och slaktade en plastmapp, köpte tovningsull och plockade fram grönsåpan ur skåpet. Tre timmar (herregud vilken tid det tog, tur att såpa luktar gott) och tio russinfingrar senare hade jag en toffel. Ska se om det kan bli en till i helgen.

jag spinner solsken