måndag, december 15, 2008

sten och liv


Salvador med tegelhus staplade mot himlen som ett barns klossar, låda på låda på låda klistrade mot Bahias kullar och dalar. Sådär så att det ser ut som man tycker att brasilien ska göra, så där som det ser ut i Guds Stad.


Candombléns gudinnor och gudar, orixás, klär sig obehindrat som katolska helgon och synkretismen andas genom stadens stenkyrkor, syns i de färgstarka banden som knyts runt handleden med tre knutar, eller i gallret vid huvudkyrkan Senhor do Bonfim. Tre knutar för tre böner, och när bandet går sönder uppfylls önskningarna. I kyrkan hänger händer och ben och huvuden i plast, gåvor när bönerna besvarats och den avbildade kroppsdelen är bättre igen.


I stora marknadens undervåning blänker vattnet svart men väggarna minns att här 'förvarade' människor andra människor för att sälja som slavar. När floden steg så steg också vattnet i källaren. Idag säljer marknaden allt man kan behöva i form av smycken och instrument och souvenirer. Lucia är också Brasiliens nationella dag för forro och när natten faller dansar vi tillsammans med hela stadens sopsamlare och tak-lösa på stenarna som slavarna lagt en gång, sten för sten, nötta av sorg, skratt och liv.

torsdag, december 11, 2008

nordost

Salvador tar emot mig och vaggar min hemlangtan i hav, vita spetsar, orixás, friterad bonpasta och lampor i natten. Min van och guide gjorde som kutym ar och andrade planerna utan att knysta ett pip om det och stack ivag lite nan annanstans ett dygn, sa jag hanger hos hennes syster istallet. Folk ar roliga... Sojalunchen mojsar ihop sig pa spisen och sen vantar havet. Jag har saknat det, vattnet. Det stora, foranderliga.

tisdag, december 09, 2008

vända håll

Sverige. Granar med snö. Skog som aldrig tar slut. Djupaste mörker och klaraste ljus.
Ett hjärta så fullt att det brister i vattendroppar, snökristaller, fuktig mossa.

Jag längtar hem nu.
Så här låter det.



söndag, december 07, 2008

msn, tomtens egen nisse

Men herregud.
Hur kunde de veta, det är ju perfekt!

fredag, december 05, 2008

verklighetsanpassning

4-åringen:
Maria, kan du leka med mig? Du kan vara faster till mitt barn.

jag:
Åh, vännen, jag kan inte leka just nu, jag måste jobba med datorn.

4-åringen:
Men du kan vara en faster som bara jobbar och som barnet inte vill träffa, för barnet vill bara vara med sin mamma och pappa.

jag:
Ja, det blir ju jättebra, så gör vi!

brassebullar

Till stämningsfull hårdrock och blått ljus från det gloriaformade lysröret i taket smetade jag ihop typ det godaste jag vet. Till min hjälp hade jag två pytteexemplar av människoarten: kollektivets två barn (jo de har föräldrar och är väl egentligen inte hela kollektivets). Platta lussebullar is the shit, täkte de, ju plattare desto bättre.


Bullarna jäste upp till knallgula jätteexemplar (utom de som barnen bankat ur all jäskraft ur) trots min skepsis mot torrjästen. De smakade inte riiiktigt som de skulle, men nästan. Och det hindrade mig inte från att äta fyra stycken. Sen mådde jag lite illa. Och sen idag till frukost åt jag två till.


Bullmonster i bästa morgonfrisyr. Jag visar bara bilder på bloggen där jag visar mig från min bästa sida. Självklart gör jag som i filmerna och sover med smink på. Observera den chica looken en får med sovtröjan ut-och-in.

torsdag, december 04, 2008

på huset

Det här inlägget är lite småäckligt. Så om du känner dig lite svag i nerverna just nu, spara det till en annan dag.
På fejan finns det en grupp om det. Vännen sara skriver om det med stor inlevelse. Jag tänkte att jag skulle ge en internationell inblick i frågan.
Det handlar förstås om att kolla på toapapperet för att se om det är färdigtorkat eller ej. Jag tänker inte gå närmare in på vilken sida jag ställer mig på i kampen utan som den äkta svensk jag är så förhåller jag mig försiktigt neutral när det är fråga om konflikter. Jag ser mig mer som en fredsmäklare i frågan, ja, precis så.
Nu vill jag med er dela den brasilianska sidan i frågan. Precis som i andra trevliga delar i världen (ungefär alla världsdelar utom Europa och Nordamerika) så slänger man inte pappret i muggen här. Nej tack då blir det stopp och pinsamma situationer och förklaringar av varför badrummet nu är översvämmat av, ja, ni förstår. Man slänger papperet i en papperskorg vid sidan av. I undantagsfall har sagda korg ett lock, men på det stora hela taget är det helt enkelt en vanlig hink.

och står där i sammanhang med McDonalds vatten.
Med detta system, vänner, tror jag att vi kan komma nära en lösning på torkpappers-kriget. För i och med detta slängande-av-använt-papper-i-en-hink-utan-lock-bredvid-pottan behöver ingen, absoult ingen, fundera på om det är färdigtorkat eller inte. För det kan precis alla se.
Och på det sättet kan man också ha lite hälsosam social kontroll på varandra.
-ja du johan, hur rent är det nu i byxorna egentligen..? Vad jag såg i toakorgen så...
Det var dagens analys av ett akut samtidsproblem. Fortsätt gärna diskussionerna i kommentaravdelningen. Över till vädret.
Bilden har ju knappt något alls att göra med denna artikel, men den var så äcklig att den fick komma med ändå. Den kommer härifrån

klapp på axeln

Jämarns. jag är mycket mer flitig än jag trott. Undertecknad fältstudent har sedan fältstudiens start för 5 veckor sedan (de tre första språkskoleveckorna var mest en dimma av konjugationer, stränder och drinkar) skrapat ihop 19 intervjuer och 30-40 spridda röster från besökta ställen och grupper. Och jag som tyckte att här blev det minsann inget gjort. Varför hade jag inte nån som sa till mig att -du, du jobbar ju bra som en gnu!, det hade känts skönt.
Jamen då tar jag ledigt nu då?