sommarnatt

Jag tycker om magi. Inte fingerfärdighet, gå baklänges runt en ladugård eller Labero-spektakulära shower. Jag tycker om riktig magi, sådan magi som bor i sommarnätter och dimma som flyter lågt över marken, det olidligt gröna i försommaren. Den magi som kastar sig över en när natten ljusnar och fåglarna sjunger och man svävar i tidslöshet med en så väldigt stark känsla av nu. Den magi som bor i det som alltid omger oss, som vi försöker tämja, utrota, bestämma över, men som är evigt och odödligt. Naturen.

Och jag kan förstå hur vår mormorsmormorsmor och ännu längre tillbaka kunde se älvor och vittra i dimman och troll mellan träden, och jag kan sörja att vi inte längre tror på det magiska i naturen. Att ha glömt bort att någonstans är det vi som är gästerna i naturens värld, inte den som är gäst i vår.

I helgen var jag på stämma i Värmlands mörka skogar och dansade mellan skymning och gryning och ännu längre. Det var visor och musik som tycktes spela en liten del av min själ, och jag gick leende i småtimmarnas fågelkvitter till tältet, utan trötthet och med skogen, bergen och älven innanför mitt bröst.