tisdag, november 11, 2008

Denir


En tidig morgon mötte jag, blöt efter ett av de ovanliga skyfallen, kvinnan frå n CPT, katolska kyrkans jordorganisation, på busstationen. Med två timmar buss och sedan en bil som saknade allt en bil kan sakna och ändå fungera, kom vi fram till assentamentot Denir.

I brasilien finns en lag som säger att all jord som inte brukas är laglig att ockupera och ska tillfalla de jordlösa ockupanterna. Både katolska kyrkans CPT och den mer kända jordlösas rörelse MST jobbar utifrån denna lag om en jordreform, som i praktiken aldrig genomfördes. Man samlar jordlösa, organiserar dem och ockuperar ett stycke obrukad jord. Där stannar man i enkla plasttält och väntar, ibland i flera år, kommer tillbaka när man körs bort av en jordägare eller inhyrda pistolmän eller mutade poliser, tills man får den lagliga rätten till jorden, som då kallas för ett assentamento, en bosättning. Det är nu den verkliga kampen börjar, den att bygga hus och organisera allt, odla upp jorden ordentligt.


Ett sådant här assentamento fick jag besöka några dagar förra veckan. För att prata med folk, se ett rersultat av en kamp, plocka cajú (ett litet grattis till den som kan komma på vad detta är för något som vi med glädje konsumerar hemma i sverige) och vakna varje morgon klockan tre av tupparnas och åsnornas skriktävling.

Den som har fått ge namn åt assentamentot var en ung man som mördades under acampamentotiden, tiden då man bor i plasttält och väntar på rätten till jorden. Hans föräldrar bor kvar i assentamentot. Det är inte ovanligt att jordlösa som ockuperar mark mördas, tvärtom. På landsbygden har jordägare en enorm makt.
Denir ligger i cearás inland, i den torra halvöken som kallas sertão. Värmen här är torr och het och verkar strå la frå n själva jorden och växterna. Som en stekpanna utan fett. Det luktar sött och jordigt.
Om torka hade en lukt skulle det lukta så här.

Jag slås av hur vanligt allting är här och ler åt mina egna osynliga förväntningar, hur trodde jag att det skulle vara? Vajande fanor, höjda nävar, slagord om en radikal politik? Istället ser jag människor med muskler och ansikten brända av solen, halmhattar och hästkärror, barn som leker i bara underbyxor, en telefonkiosk på mitten av byns enda gata, bred och rak med prydliga hus. Hönsen och de gemensamma åsnorna går sina egna vägar runt byn, syrsorna spelar på kvällen, solen går ned bakom cajúträden. Det är vanliga liv, vanliga människor som kämpat för sig själva, stått upp.
"när det fantastiska blivit vardag, då är det revolution" sa che guevara och kunde ha talat om Denir. Utopin, det fantastiska, den andra sorts värld vi hoppas på eller drömmer om är inte en värld där vi får äta sockervadd varje dag, eller inte behöver kämpa, det är en värld där alla människor har jord och bröd, har liv. Den utopin är verklig och går att kämpa för, måste kämpas för. Den är möjlig, nåbar.

När jag frågar människor om varför de valt detta, valde acampamentotiden och att flytta hit så svarar de
"-för att äga min egen jord"
"och varför är det så viktigt att äga sin egen jord?"
-"för att då är jag fri"

I den tvådelade dörren till huset där jag får sova sitter en nyckel med ett lila nyckelband. På bandet står med vita bokstäver
"I am a free kid"

2 kommentarer:

Lina sa...

åh, jag älskar fortfarande hur du skriver.

BSA sa...

Hej min vän! Kul att följa dig. Jag skulle säga cashewnöten, som svar på din fråga. Ha det bra!