måndag, april 25, 2011

tankar när man får tid att tänka

Undertecknad är på helpension hemma hos föräldrarna, klappar solvarma katter (och jobbar på att de ska bli runda som bollar av all fil och annat som jag matar dem med) och äter påsktårta. Efter två dagar i solen med ljudbok i öronen och ansiktet mot ljuset är jag nu lika vackert mönstrad och färgglad som ett påskägg.

Kameran är lugnt hemma i Uppsala tillsammans med ambitioner och pretentioner. Så väldigt väldigt skönt. Jag tycker så mycket om att blogga och att hantverka, men ibland är det för mycket vår i luften, för många misslyckade projekt, upprepning på upprepning och dåliga projekt som återskapas till garnnystan, och svävande idéer, för mycket jobb och vardag. Och jag jobbar på att detta med bloggande och hantverkande bara ska vara lust, bara för min egen skull, inte bli till prestation och dåligt samvete. Men ibland blir det inte så.

Den smyger sig ändå på, den där viljan och rädslan som man har från när man knappt vet vem man är -presterar jag inte så tycker de inte om mig. Och det händer att jag tittar på besöksräknaren på bloggen, på alla er som följer bloggen, och glädjen brottas med känslan av skyldighet. Skyldighet att göra något bra, vackert, inspirerande, trots att inspirationen varit låg nu ett bra tag (omvittnat av ganska få inlägg med inte så mycket eget pyssel).

Och jag undrar hur bloggen som var så liten och trevande kunde få tusen besök i veckan, så många fina kommentarer som jag så sällan svarar på men alltid blir glad över. Nästan alltid gör det mig glad, lite upprymd. Men ibland gör det mig lite nervös, tung. Då är det dags att mentalt örfila upp mig själv, göra ett okreativt inlägg (som för att protestera mot mig själv) med en massa text, inte hantverksrelaterat och helt utan fina bilder, och viska till mig själv 'våga vägra prestationsångest, fröken'.

Och så sjunker jag istället ned i alla era vackra, finurliga, kreativa och makalösa bloggar där ute. Gapar, vill ha, vill göra, vill förstå, inspireras. Kommenterar sällan, gör bara ett litet litet virtuellt avtryck på era besöksräknare, medan ni gör ett större avtryck i min inspiration.

Så tack till er, alla färgglada människor där ute. För att ni hittar hit ibland, trots oinspiration och glest mellan inläggen, tack för de avtryck ni lämnar i mig och på mitt hantverkande. Jag önskar er kreativa och okreativa perioder, intensivt eller sporadiskt bloggande och hantverkande, och framförallt frihet från den där prestationsångesten.

9 kommentarer:

minastickor sa...

Ja, det är det farliga med den här bloggvärlden, man får prestationsångest när besöksräknaren går upp, och när den går ner. Gäller på något sätt att komma ihåg varför man började, tror jag.

Men ett bra inlägg tycker jag du skrev!

Saras pyssel sa...

Jag känner väl igen mig. Jobba vidare med att inte känna prestationsångest. Varje gång det kommer ett nytt inlägg i din blogg är det så trevligt, oavsett om det kommer två dagar i rad eller om det dröjer flera veckor mellan. Jag är inne i en liknande period som dig så det var skönt att få läsa ditt inlägg - tack!

Emelie sa...

Ack ja, det känner jag igen precis. Bloggprestationsångesten (ett ord som måste ge många scrabble-poäng) slår ofta till när man minst anar det. Men jag brukar försöka skita i det, sticka ett varv till och tänka just det att det finns så många andra som bloggar supersnyggt och stylat, så folk klarar sig nog utan ett inlägg från mig en dag till.

Ulrika sa...

Känner igen mig på pricken! Men faktum är att en av mina favoritbloggar uppdateras väldigt sällan. Det brukar jag tänka på när jag inte har något att berätta och blir stressad över det. Det är nog bra att försöka lära sig att man bloggar för sin egen skull, som en dagbok för en själv. Men jisses vad svårt det är ibland!

Iréne JB sa...

Bloggar man ändå inte först och främst för sej själv? Åtminstone började jag så, för att dokumentera sånt jag gjort på ett smidigt sätt.
Sen har jag inte så många besökare, så då kanske det är lättare att komma ihåg varför jag började.
Tror att alla vi som brukar titta in här gör det för att vi vill och då spelar det inte så stor roll hur ofta bloggen uppdateras.
Så ta hand om dej.

SESlandscapes sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
med nål och tråd sa...

Bra skrivet. Jag tror att många av oss känner igen sig i det du skriver. Jag gör det i alla fall. Vi tycker om dig som du är! Så.. heja dig!

Rät&Avig sa...

Tänkvärt!
Känner absolut igen mig...man vill ju så mycket...
Men för att bli kreativ igen tror jag man måste tillåta sig nån "down" period ibland (utan dåligt samvete).
Har konstaterat att den ofta infinner sig så här iför vår och sommar, det är så mycket annat runt omkring oss...och kanske det är just då vi laddar upp med massor av inspiration...bara så där, utan att veta om det!
Njut av stunden!!
/Ann-Britt

Manduzana stickar sa...

Känner igen mig precis. Den där prestationsångesten kan slänga sig i väggen. Den borde inte få finnas, alls.