söndag, april 06, 2008

samariern

I rabatten bland vinterövergivna cyklar låg en kille på rygg och ropade ut till alla som gick förbi –”..hallå..?”.

Det var söndag förmiddag och dimmigt ljus och småkallt och saker att göra, så ”orka” tänkte folk och lät bli att höra och titta och fortsatte till café och god kaka och vem som hånglade med vem igår. ”Era jävlar”, tänkte jag som egentligen aldrig svär, ”det kunde ju för fan ha varit ni” och gick fram och frågade hur han mådde egentligen. Han sa ”inte bra, inte bra alls faktiskt” och försökte resa sig genom att häva sig upp i buskarnas grenar som bara ville gå av.
Han hade kräk på jackan och salivtrådar mellan hakan och kragen och var blöt på ryggen efter att ha legat bland cyklarna i tösnön. Han snavade och föll tillbaka över en cykel och berättade när jag undrade vad han fått i sig att ”absint, det är inte bra”, och jag höll med och försökte hjälpa utan att komma så nära kräk och saliv. Jag tog tag i hans ärm, som var det renaste jag såg, och bogserade hans vingliga ben sakta hemåt. Han bodde bara två hus från där jag hittade honom, men han hittade inte hem.

Och jag kände mig varken särskilt helgonlik eller lycklig över min goda gärning.
Men man kan ju för fan inte bara gå förbi.

2 kommentarer:

sonja sa...

Kakpoäng för din medmänskliga gärning Maria

Zooni sa...

Tänk vad härligt att det finns folk som bryr sig!! Om det var mitt barn (även om barnet uppnått vuxen ålder) skulle jag vara evigt tacksam för en sådan hjälpsam hand. Få i sig för mycket av fel saker kan hända den bäste! Guldstjärna till dig :)

//Zooni